Om psykisk misshandel

Var rädd om dig. Radera historiken efter att ha läst detta inlägg om du är rädd för vilka konsekvenserna kan bli!

Bilden är lånad från psykiskmisshandel.se

Få saker gör mig så heligt förbannad som psykisk misshandel, och jag har grottat ner mig i ämnet. Den kan lämna sår som aldrig någonsin läker, och vara nog så allvarligt som fysisk misshandel. Problemet är att den psykiska misshandeln inte syns, och därför kan inte offret dokumentera några skador eller visa upp dem för polisen. Jag vill verkligen inte bagatellisera fysisk misshandel med detta inlägg, men fokusera på den psykiska. Detta för att denna form av misshandel kan vara ännu svårare att upptäcka för en utomstående, och även för den drabbade själv. Precis som med fysisk misshandel så sker en normaliseringsprocess, som i regel leder till att offret skuldbelägger sig själv, och tror sig bära skuld för våldet. Våldsverkaren får offret att tro att hon provocerar honom till att misshandla, och att våldet skulle kunna upphöra om hon bara ändrade beteende. Detta är naturligtvis helt felaktigt. Fysisk misshandel föregås ofta av psykisk, och det är svårare att se en gräns för när otrevligheter går över i misshandel när det gäller psykiskt våld än fysiskt. Den som misshandlar fysiskt passerar en gräns vid det berömda "första slaget", men för den som uteslutande ägnar sig åt psykisk misshandel är gränserna mer flytande.

Har någon hört talas om att en förövare fått fängelsestraff för psykisk misshandel? Har någon hört talas om att en förälder fått ensam vårdnad om barnen för att partnern utsatt familjen för psykisk misshandel? Därute i stugorna finns mängder av barn som lider under hela sin uppväxt, och som får psykiska skador som aldrig läker, eftersom de växer upp med en förälder som misshandlar dem psykiskt. Vårt samhälle är väldigt dysfunktionellt när det gäller att hantera psykisk ohälsa i största allmänhet, och det visar sig i hur osynliggjort psykiskt våld är. Det visar sig även i hur utsatta och skyddslösa offer för psykisk misshandel är - något som kan försvåra läkningsprocessen. Det finns väldigt mycket att säga om detta, men jag kommer inte att gå in på rättsliga aspekter i detta inlägg.

Sidorna psykiskmisshandel.se, varningstecken.n.nu och narcissism.nu beskriver utförligt beteendemönstren hos förövarna, och den som upplevt psykisk misshandel känner snabbt igen sig i de beskrivna mekanismerna och händelseutvecklingen. Där står att det inte går att se vem som ägnar sig åt psykisk misshandel, men jag skulle ändå vilja nämna några punkter som kan utgöra varningssignaler. Den som känner igen detta hos något par i sin umgängeskrets kan komma att göra stor skillnad genom att fråga den som eventuellt är utsatt hur den mår och om allt står rätt till där hemma. Observera att dessa tecken inte är några bevis för att misshandel förekommer, utan rätt och slätt varningssignaler.

Jag kommer att använda "han" som pronomen på förövaren här, och "hon" som pronomen på den utsatta, eftersom mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt sett mer utbrett samhällsproblem än det motsatta, men exemplen kan såklart även appliceras på kvinnliga förövare, och på manliga offer.

1. Den som är narcissist/ har psykopatiska drag är ofta socialt kompetent och charmerande. Han är inte sällan framgångsrik och tycker om att stå i centrum för andra uppmärksamhet. Han lever för att få bekräftelse.

2. Förövaren framställer sig själv som offer. Det kan handla om att han beskriver partnern som krävande, på olika sätt, och situationen därhemma som dränerande. Han söker sympati för sin tunga livssituation, och framställer gärna partnern som labil. 

3. Trots sin beskrivning av situationen hemma som tung och dränerande så är det förövaren som syns till mest frekvent i sociala sammanhang. Det är han som har ett rikt socialt liv. Den utsatta syns däremot till alltmer sällan, i takt med att misshandeln intensifieras. Detta beror på att misshandeln drar ner henne psykiskt och gör henne utmattad, men även på att en förövare alltid söker efter att nå kontroll över sitt offer genom att avskärma henne socialt och hindra henne från att leva ett aktivt liv utanför hemmet. 

4. Förövaren har ett stort behov att att skydda sig själv genom att framställa sig som väldigt reko. Om han rör sig i kretsar där det är viktigt att vara politiskt korrekt så spelar han gärna rollen som den schyssta killen. Allt för att underminera offrets trovärdighet om hon skulle få för sig att börja berätta sanningen för omgivningen. Vi ska givetvis inte misstänkliggöra alla politiskt korrekta och feministiska killar därute, men dessa personlighetsdrag är klassiska tillsammans med de övriga punkterna på listan.

5. Det är av största vikt för förövaren att hålla de raseriutbrott och den terror som pågår innanför hemmets väggar till just hemmet. Ilskan och det heta temperamentet kan dock skymta igenom i andra sammanhang, och glimtar av detta kan läggas till listan av varningssignaler.

6. Om barn finns med i bilden så kan en otrygg anknytning märkas i umgänget mellan dem och den våldsamma föräldern. För den observanta blir det uppenbart att den andra förälderns sällskap föredras.

Vi kan oftast inte ändra på förövarna, för det är högst osannolikt att de kommer till insikt om att de är våldsverkare. Om de mot förmodan skulle göra det så krävs det att de söker hjälp, eftersom de i många fall lider av en personlighetsstörning. Vad du som vän eller bekant kan göra är att visa den utsatta ditt stöd. Det sker alltför ofta att män som visar sig vara kvinnomisshandlare eller våldtäktsmän snabbt ursäktas av sin umgängeskrets, som förminskar brotten. De betraktar honom som "en schysst kille", som nog inte är en "riktig" kvinnomisshandlare eller våldtäktsman. Just hans brott var nog inte så farliga. Snart dricker de öl eller tar en fika ihop igen. De signaler som därmed sänds ut till överlevaren säger att hennes trauman och skador inte är värda att ta på allvar. Det försvårar hennes läkningsprocess. Ta den överlevare som berättar om psykisk misshandel på allvar, och fundera över om du vill ha en sådan våldsverkare i ditt liv genom att fortsätta umgås med honom.

Läs mer här:

http://www.varningstecken.n.nu/

http://psykiskmisshandel.se/

http://www.narcissism.se/

Dagen för avskaffande av våld mot kvinnor

Idag, den 25 november firar vi den internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Dagen instiftades av FN's generalförsamlings tredje kommitté år 1999.

Igår, den 24 november, var en dyster dag för Sverige. Det Sverige vi inte längre känner igen, och där högerpopulismen normaliserats ända in i socialdemokratin, hos det parti som under så lång tid associerats med folkhemsbygge, välfärd och social trygghet. Regeringspartierna, S och Mp, tillkännagav en ny flyktingpolitik. En åtstramande sådan, med id-kontroller, som väntas slå hårdast mot ensamkommande flyktingbarn. Dessa ska även utsättas för medicinsk åldersbestämning. Tillfälliga, tidsbegränsade uppehållstillstånd införs, anhöriginvandringen begränsas, och gruppen "övriga skyddsbehövande" kommer hädanefter att nekas uppehållstillstånd. Besluten fattas med hänvisning till att kommuner och landsting går på knäna, och att Sverige måste få tid att hinna bygga upp socialtjänst, skola och omsorg där trycket idag är för högt.

Inom mig ringer mantrat om solidaritet framför allt annat, men det är inte vad jag tänkt skriva om idag. Idag vill jag skriva om internationella dagen för avskaffandes av mäns våld mot kvinnor.

Varje stängd dörr och återvändsgränd för de tolv miljoner syrier vars land ej längre existerar, är en seger för Daesh (Islamiska staten). Varje seger för Daesh är en seger för den fascism och det patriarkat som är deras stöttepelare. Fascism och patriarkala idéer är stark sammanlänkade överallt vi ser dem, såsom i Sverigedemokraternas partiprogram och förda politik. Patriarkatet är våldsamt, och alla oavsett kön faller offer för dess verkningar. Särskilt påtagligt blir det patriarkala våldet dock i den statistik som förs baserat på binära kön. Utövare av våld är nästan alltid män, och i nära relationer är offren väldigt ofta kvinnor.

Det patriarkala våldet tar sig dock väldigt många subtila uttryck. Det internaliseras i självhat, destruktiva tankar, begränsningar i vårt livsutrymme och den rädsla för män som vi anpassar våra liv efter. Detta tänker jag på när jag läser om den resolution som ledde till instiftandet av internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Där står: "Våld mot kvinnor avser enligt resolutionen handlingar som orsakar fysisk, sexuell eller psykologisk skada, både om det sker i det offentliga eller i privata sammanhang".

Mäns våld mot kvinnor grundar sig alltid i det patriarkala våldet, vilket genomsyrar hela vårt samhälle. Det orsakar ett enormt psykiskt lidande, både indirekt och direkt. Jag tänker på alla de kvinnor som överlevt det direkta våldet, alltså det som utövats av specifika män, gentemot specifika kvinnor. Vi skulle alla behöva gå i terapi för att hantera det indirekta, patriarkala våld vi alla utsätts för genom att leva i ett patriarkalt samhälle. Männen som utövar våldet skulle behöva det. De kvinnor som utsatts för det direkta våldet behöver det mest av alla. Att psykvården i dagens Sverige är så eftersatt och lågt prioriterad att endast en bråkdel av de som söker vård får den behandling de behöver- när de behöver den- möjliggör att patriarkatet och därmed mäns våld mot kvinnor fortsatt frodas i Sverige. Det visar sig bland annat i att sexton kvinnor varje år mördas av en man de har/tidigare haft en nära relation med.

Denna dag sänder jag kärlek till alla medsystrar därute som överlevt mäns våld.

Jag vill avsluta detta inlägg med en positiv nyhet som nått mig idag: I Gambia blir nu kvinnlig könsstympning förbjudet, med omedelbar verkan! Gambia är ett land jag besökt vid många tillfällen, och har en speciell relation till. Jag har ofta känt sorg vid tanken på att omkring 70% av alla personer med vagina i landet är könsstympade, och hoppats att de folkbildande projekt som förs i regionen mot denna tradition skulle leda till en förändring- förhoppningsvis i form av lagstiftning. Det vore naivt att tro att könsstympningen nu kommer att upphöra över en natt, men detta är ändå en stor seger! Om kvinnlig könsstympning är ett exempel på mäns våld mot kvinnor? Nej, traditionen har  främst upprätthållits och utövats av kvinnor. Om den är ett exempel på patriarkalt våld? Absolut.

Min enda tröst fyller mig med skam

Jag måste skriva om det som sker i Sverige just nu, trots att det bär emot. Det är alldeles för stort, för allvarligt, och vad som än kommer ur mina fingrar kommer att låta banalt. Den gångna veckan har karvat ordentligt i det krympta utrymme i mig som en gång i tiden huserade förtroende för politikernas handlingskraft, en tro på medmänskligheten, en tro (nåja) på rättsväsendet och en tillit till att det så kallade "svenska folket" har nåt smärtgränsen för hur mycket rasisimen kan tillåtas eskalera innan vi organiserar oss och förgör den. Gränsen för det sistnämnda har dock förflyttats åt höger så många gånger nu att jag endast känner mig förtvivlad. 

Igår kväll började min sjuåriga dotter prata om terroratentatet i Trollhättan, just innan hon skulle gå och lägga sig. Tankarna kom förmodligen sådär vid läggdags, som de så ofta gör för oss människor. Jag hajade till när hon med allvarlig röst frågade om jag visste att en person gått in på en skola i Sverige och attackerat elever med vapen? Jag trodde att hon var förskonad från nyheten, men hon hade snappat upp den via en TV hemma hos kompisar. "Vill du prata om det?" frågade jag. Hon nickade och kom och satte sig bredvid mig. Hon grät, och undrade varför den där killen hade gjort något så hemskt mot eleverna. Vi har pratat om rasism, och jag berättade att han var en sådan. Att han fått för sig att alla med vit hud är bättre än alla med mörk hud. Att prata om sådant med barn är så förbannat svårt, eftersom vi då presenterar en vuxenvärld som är så ovärdig. Som är så primitiv, sjuk och oförtjänt att deras tillit. Jag kände ur jag famlade efter bra svar, och efter lugnande ord. Jag är själv livrädd, så hur ska jag kunna dämpa oron hos mitt barn? Hon undrade om något sådant skulle kunna hända på hennes skola, och där hittade jag till slut några lugnande ord att ge henne. De orden är dock förknippade med så mycket skam att jag nätt och jämnt klarar att återge dem. 

Mitt svar till min dotter var: "Nejdå, det kommer aldrig att ske på din skola! De här människorna tycker illa om personer med mörk hud, och de allra flesta har ljus hud på din skola! De kommer inte att göra något sådant där!" Jag såg in i hennes blå ögon, och strök henne över det blonda håret, samtidigt som jag skämdes så att jag ville krypa ur mitt eget skinn. Jag fortsatte med att prata med henne om hur hemskt det är för alla de som har mörk hud och som är rädda nu, och att de inte borde behöva vara det, som för att i desperation försöka skrubba bort mina äckliga privilegier.

Jag läste en mycket viktigt sammanfattning av den senaste tidens rasistiska politik i Sverige i en viral statusuppdatering på facebook, skrivet av en person vid namn Erik Sandberg:

"SD-toppen Kent Ekeroth håller tal i Trelleborg inför såväl egna partisympatisörer som organiserade nazister. Han säger att flyktinginvandringen innebär ”vår undergång” och ”slutet för Sverige som svensk nation” och kallar sitt parti för en ”motståndsrörelse” och åhörarna för en ”spjutspets för att ta vårt land tillbaka”. Han ondgör sig över alla flyktingboenden som upprättas runtom i landet. ”De som bor granne med ett flyktingboende måste gå man ur huse varje dag och visa dem, att vi inte accepterar det här längre. Svenska folket har en lång stubin, men när den stubinen brunnit klart, då smäller det.” Och så skriker han under publikens jubel: ”Vi ska visa dem, nu är det dags! Nu smäller det!” 

Söndag 18 oktober:
En gammal skolbyggnad i Onsala i Kungsbacka, tänkt som asylboende, brinner ner, det tredje på en vecka.

Måndag 19 oktober:
I SD-sympatisörernas facebookgrupper kallas de brinnande flyktingförläggningarna för ett "försvarskrig” och uppmaningarna "bränn, bränn bränn!" blandas med recept på napalm och förslag på bästa tändvätskorna. 

Tisdag 20 oktober:
Asylboendet i Munkedal brinner. Polisen misstänker mordbrand.

Onsdag 21 oktober:
Kent Ekeroths bror och partivän Ted Ekeroth sprider en lista över blivande flyktingförläggningar, på facebook.
Ett tilltänkt flyktingboende i Upplands Väsby brinner.

Torsdag 22 oktober:
Ett tilltänkt flyktingboende i Perstorp brinner.
En ung man i Trollhättan skriver ett avskedsbrev, sätter på sig sin SS-hjälm och tar sina knivar och sitt svärd och går till attack mot alla barn och vuxna med utomeuropeiskt ursprung som han hinner komma åt på en skola. 15-årige Ahmed mördas. 21-årige Lavin mördas. Ytterligare en elev och en lärare får livshotande skador.

På nazistsajten Nordfront samlas hyllningarna till gärningsmannen. ”Två rasfrämlingar borta” skriver någon. ”Mina tankar är hos gärningsmannen som nu kämpar för sitt liv”, skriver en annan. ”EN STOOR DAG FÖR SVERIGE” tycker en tredje och tillägger ”DÖD ÅT SVARTSKALLARNA!!!” 

Fredag 23 oktober:
Det som har hänt i Trollhättan är ”ofattbart”, twittrar SD-ledaren."

Överallt läser jag om den senaste tidens utvecklings likheter med nittiotalets Sverige. Jag må har varit ung då, men menar ni att det inte är allvarligare idag? Under nittiotalet hade vi ett högerpopulistiskt parti som tog sig över fyraprocentspärren, och satt i riksdagen under EN mandatperiod. Idag har vi ett nyfascistiskt parti som inte bara sitter säkert I riksdagen, utan även är Sveriges tredje största. Hatets alla forum på internet piskar upp stämningen på ett sätt som inte var möjligt på nittiotalet. Jag kan bara hoppas att vi om några decennier får tid att bearbeta det som sker i Sverige idag, för det är ett stort trauma i vår historia. Det Sverige vi trodde oss känna tycks vara borta, och ingen känner sig längre säker på hur mycket värre det kommer att bli. Gränserna har redan flyttats så långt bort från allt det vi associerade med Sverige; tryggheten, folkhemmet, välfärden, solidariteten. Allt i enlighet med den nyliberala projektet och dess effekter. De med verklig makt i vårt samhälle kommer inte att ta några krafttag mot rasismen, för det passar dem utmärkt att vi inbillar oss att det är invandringen som är det största hotet mot Sveriges ekonomi. Så länge vi blänger sidledes och nedåt kommer vi inte att protestera över alla de miljarder som dessa skatteflyktingar försvinner med, och som kunde ha räddat den svenska skolan, vården och omsorgen.

Det som beskrivs i den citerade facebookstatusen ovan är så allvarligt att det är svårt att greppa. Sverige tredje största politiska parti uppmanar i princip till etnisk rensning, men inte inte en det får mig att våga hoppas att vändpunkten är här nu. Ett sådant partis inträde i riksdagen borde vara förbjudet enligt grundlagen. Media rapporterat dock endast pliktskyldigast om bränderna, som omnämns i små notiser. Det råder en stor ovilja att benämna terrorismen som just terrorism.

För varje dag av handlingsförlamning lever alla svenskar med mörkare hudfärg än mig i rädsla, och än grövre brott är troligtvis att vänta. Jag kommer att börja hjälpa till vid asylboendet närmast min bostad på dagarna från och med nästa vecka. För varje antiziganistiskt utspel från lokala politiker ska jag skänka en hundring till nästa EU-migrant jag ser. För varje hatkommentar som följer i lokaltidningarnas artiklar om utspelen så lägger jag på en krona. Jag tänker beväpna mig med solidaritet.

Socialdemokraterna AB och flatheten

Det har hunnit hända en del sedan gårdagens blogginlägg med anledning av Lennart Holmlunds antiziganistiska utspel (jag hänvisar till blogginlägget ifråga för mer information). Först fick vi, som väntat, ett lamt avståndstagande från socialdemokraternas sida, och ett klassiskt "ingen kommentar" från Holmlunds efterträdare på posten som kommunalråd, Hans Lindberg. Därefter nåddes vi av nyheten att föreningen RUNG polisanmält Holmlund för hets mot folkgrupp. Även Björklöven, i vars styrelse Holmlund ingår, tog avstånd från uttalandena. Bra så. Eller?

Vad innebär egentligen dessa "avståndstaganden"? Varken socialdemokraterna och Björklöven tycks ha några som helst planer på reprimander gentemot Holmlund för hans antiziganistiska åsikter. Genom sina avståndstaganden så svär de sig helt enkelt fria, och försäkrar att vare sig partiet eller klubben står bakom den typen av åsikter. När Expressens journalist frågar Björklövens ordförande, Mikael Samuelsson, om vilka åtgärder som planeras svarar han såhär:

– Det är för tidigt att svara på. Men sen är det mycket troligt att vi med den turbulens som nu har uppstått att vi sätter oss ner i lugn och ro för att höra Lennarts sida av det här.

Really? Det är inte direkt lösa rykten om rasistiska uttalanden vi snackar om här. Lennart Holmlunds åsikter publicerades svart på vitt på hans blogg, och han upprepade dem sedan i en intervju med Västerbottenskuriren. Vilka eventuella förmildrande omständigheter skulle kunna kunna dyka upp från Holmlunds sida om han får "förklara sig" för Björklövens ledning? Vi snackar om djupt nedvärderande åsikter om en folkgrupp, och de är knappast tagna ur sitt sammanhang. 

Hans Lindberg har en lång historia av uppvisad flathet bakom sig. Nu senast ville han till exempel inte uttala sig om flyktingvågen från Syrien. Vad kostar det egentligen för ett kommunalråd att yttra några empatiska ord om människor som flyr från krig, i tider då all anständighet kräver ett tydligt ställningstagande mot rasism? Lindberg har i fallet Holmlund gjort klart att han inte vill kommentera partimedlemmens senaste bruna vurpa, att han inte tar avstånd från hans åsikter och att Holmlund själv får stå för det han skrivit. I Västerbottenskuriren stå följande uttalande att läsa:

– Det här är ju hans privata blogg så han får ta ansvar för det själv. Det har han ju alltid gjort så det är ingenting partiet tar ansvar för, säger Hans Lindberg.

Budskapet är glasklart: Lennart är Lennart, och hans antiziganism anses inte särskilt allvarlig. Det är världens enklaste sak att "ta avstånd", men Holmlund går som vanligt fri från konsekvenser för sina åsikter. Vad är egentligen socialdemokraterna i Umeå? Är de ett politiskt parti, eller kanske- som facebooksidan anger- ett lokalt företag? "Local business" är det alternativ som partiet valt som etikett på sig själva på facebooksidan, troligtvis i brist på bättre alternativ. I denna lokalavdelnings fall känns epitetet dock tyvärr inte helt långt från verkligheten- av flera skäl. Företrädare för ett politiskt parti ska ha åsikter, det är liksom deras grej. Dessa åsikter bör ej ligga alltför långt bort från de värderingar och den ideologi som partier står för. Ett politiskt parti som säger sig vara emot rasism bör då rimligtvis inte acceptera rasistiska utspel från sin mest välkända företrädare. Tyvärr är det nog här skon klämmer. Lennart Holmlund kommer dels undan reprimander tack vare sin roll som "klassen clown", men dessvärre är nog hans maktposition det verkliga skälet till att han inte avsätts. Det lokala företaget, förlåt, partiet, är så tätt sammanlänkat med näringslivet i staden att de knappt går att skilja åt. Allt åt Alla i Umeå skriver såhär på sin facebooksida:

"Lennart Holmlund.
Under hans sista fem år som Umeås högst ansvarige politiker växte kommunens skulder med 1,5 miljarder kronor.

Dyra prestigebyggen och omdaningar av gator,- parker-, och torg, i täta samarbeten med stans fastighetsägare. Detta har skapat en budgetordning där skattepengar i allt högre grad går till räntebetalningar och amorteringar istället för till vård, skola, omsorg, kultur, fritid och annan kärnverksamhet.

Och under samma tidsperiod har en specifik fastighetsägare ökat sina vinster kraftigt – till stor del genom att bygga tillsammans med, samt hyra ut till: kommunen. Den privata förmögenheten hos Umeås rikaste individ är faktiskt något större än den skuldtillväxt kommunen skapat sig.

Det här är inte oväsentligt för den som vill förstå Holmlunds ökande benägenhet att sprida antiziganistisk hets samtidigt som Umeå bedriver en hårdför och repressiv politisk linje mot utsatta EU-medborgare som bosatt sig i stan. Att sparka neråt, att göra de fattigaste till syndabockar är en vanlig metod som de mäktiga använder för att dölja de verkliga orsakerna till välfärdens urholkning.

Lennart Holmlund är, trots att han lämnat kommunalrådsposten, fortfarande en mäktig person i Umeå och Västerbotten. Han sitter i kommunala bolag som INAB. Han har plats i kommunfullmäktige. Han sitter i regionstyrelsen. Inte minst har han starka personliga nätverk genom vilka denna ordning upprätthålls."

Den romska föreningen RUNG's polisanmälan är den första rimliga reaktionen på Holmlunds antiziganistiska uttalanden som faktiskt kan göra skillnad. I ljuset av denna ter sig Socialdemokraternas flathet än mer pinsam och feg. Uppmaningen kvarstår: Uteslut Holmlund ur partiet! Ni är inte Sverigedemokraterna. Ni har inte en historia av öppen nazism att tvätta er rena från, men ni kan helt enkelt inte underlåta er att tillämpa samma nolltolerans mot rasism som detta dåliga skämt till politiskt parti skyltar med. Alla med en lägre ställning i partiet än Lennart Holmlund hade troligtvis uteslutits omedelbart för dessa åsikter. Visa nu att måttet faktiskt kan bli rågat även i hans fall.

Lennart Holmlund- Umeås ärketroll

Umeås före detta kommunalråd, Lennart Holmlund, har nyligen publicerat ett blogginlägg med  grova, antiziganistiska åsikter. Detta lagom till den tid på året då barn, gamla, sjuka, gravida och deras familjemedlemmar riskerar att frysa ihjäl i tält och strömlösa husvagnar i ett mycket kallt Umeå.

Holmlund är något av en rikskändis, som under sina många år som socialdemokraternas starke man i Umeå gång på gång uppmärksammats för politiskt inkorrekta och tanklösa utspel. Vi Umebor har på något vis utvecklat en anda av hatkärlek gentemot Holmlund; Hans taffligt skrivna blogg under namnet "V75-Kungen", och hans plumpa och ignoranta egenskaper som debattör, ofta kryddade med härskartekniker. Själv påstår han sig (föga förvånande) "säga det andra tänker men inte vågar säga". Holmlund försvaras ibland med hänvisning till att han är en "frisk fläkt", just för att han saknar farstu. Det övergår dock mitt förstånd, då jag inte kan se något som helst uppfriskande hos en politiker som genomgående beter sig som en genomsnittlig, kränkt internetwarrior med åsikter såsom att "jämställdheten har gått för långt", "vi måste ta hand om våra egna först", tiggeriet är organiserat" och andra tankegångar gentemot utsatta grupper baserat på myter och omedvetenhet kring makt och förtryck.

Vad har då Holmlund skrivit denna gång? På Västerbottenskurirens hemsida finns en sammanfattning, och en intervju med Holmlund angående uttalandena: http://www.vk.se/1552039/tv-holmlund-sprider-antiziganism

Västerbottens Folkblad sammanfattar blogginlägget enligt nedanstående:

--------------------------------------------------------------------------------------------------

”Det djävliga är att det inte är lika inför lagen. De skyller bara på att de inte har något personnummer när polisen tar dem för att de till exempel snattat. Inga straff och då blir det som om polisen godkänt att de får göra detta. De har fått frisedel mot att följa lagar”.

Lennart Holmlund skriver också följande:

”Undra på att myndigheterna i Rumänien får ett agg mot dem”.

Även på facebook har Holmlund kritiserat romerna – för hur de bajsar. Holmlund har i ett facebookinlägg länkat till en ledarartikel som handlat om att det finns avföring i mitt i stan, vilket ledarskribenten skyller på EU-migranterna. Holmlund kommenterar inlägget med att det även ser ut så i Umeå,

”Jag var och såg hur det såg ut på OK på Carlslid och så har aldrig svenskar bajsat, aldrig i livet”., skriver Lennart Holmlund.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

En del av detta utspel som fått mindre uppmärksamhet är Holmlunds uppgifter om att vissa av de romska kvinnorna i staden uppges sälja sex nattetid. Eftersom hela inlägget handlar om hans motvilja mot dessa EU-migranter så får vi anta att han anser att detta är ett opassande beteende av kvinnorna ifråga. Att det i Sverige är förbjudet att KÖPA sex- inte sälja- verkar inte vara speciellt relevant för Lennart. Själv hade jag passat på att fördöma de manliga Umebor som utnyttjar fattigdomen och desperationen hos dessa kvinnor till att betala för att förgripa sig på dem sexuellt. 

Lennart Holmlund

Det är inte första gången Lennart Holmlund ger sig på EU-migranter via sin ökända blogg. Det intressanta med vårt före detta kommunalråd är att han verkar vara täckt av ett lager teflon som borde väcka avund hos självaste Carl Bildt. De uttalanden han nu gjort- vilka torde tangera lagen om hets mot folkgrupp- hade troligtvis kunnat generera en uteslutning enligt Sverigedemokraternas så kallade nolltolerans mot rasism. Frågan är hur Socialdemokraterna kommer att agera nu? Holmlund är även efter pensionen fortsatt engagerad i partiet, och det är möjligt att han kommer att bli ihågkommen som tidernas mest blåbruna sosse. Enligt rykten ska han vid ett tillfälle ha påstått att "socialdemokrati har inget med socialism att göra", och det enda som möjligtvis förvånar någon med det uttalandet vore kanske det faktum att han verkar inneha någon slags koll på vad socialism är.

En gång i tiden, när jag var tämligen nyinflyttad i Umeå, så begränsades mitt lokalpolitiska motstånd främst till att handla om hur kulturföreningar och behoven hos subkulturella rörelser negligerades av kommunen. Det var en förhållandevis "trivsam" kamp att ta spjärn mot och forma min identitet som Umeåbo runt. Idag känns inte läget lika charmigt. Den där kulturpolitiken har visat sig vara ett symptom på ideologiska utgångspunkter och mål som har staden i ett järngrepp. Staden, där det privata företaget Balticgruppen har oroväckande mycket makt, och vars främsta företrädare är nära bundis med Lennart Holmlund. Holmlund gör även han karriär i bolagsstyrelser när han nu gått i pension från uppdraget som kommunalråd. 

Charmen i kampen mot kostymernas oförståelse gentemot gräsrotskulturen försvann definitivt när den större bilden uppdagades för mig. Bilden som visade hur kapitalt Umeå kommun skiter i utsatta och svaga- om det så handlar om liv och död. Umeå kommun har under flera år hårdnackat stått fast vid beslutet att inte ta ansvar för att ge tak över huvudet åt alla de EU-migranter som riskerar att frysa ihjäl i staden vintertid. Idag har alla barn rätt till skolgång i Umeå, oavsett om de är svenska medborgare eller papperslösa asylsökande. Det enda undantaget är just EU-migranternas barn. Vänner till mig, som hjälpt papperslösa barn att få plats i skolor runtom i Umeå, vittnar om rektorer som ängsligt frågar "det är väl inte ett romskt barn?" vid deras inledande samtal. Umeå kommun tvingar alltså skolpersonal att följa deras i praktiken antiziganistiska beslut. 

Beslutet att lämna EU-migranternas barn åt sitt öde vilar i sin tur på att kommunen hänvisar till kryphål som säger att de inte har någon skyldighet enligt lag att bevilja dem skolgång. Det torde innebära att de övriga, papperslösa barnen, endast får gå i skola i Umeå eftersom kommunen har en skyldighet att tillåta det- Inte för att politikerna tror på barnkonventionen, eller för att de har visioner om att göra vad de kan för att ge alla barn samma rättigheter och möjligheter i livet. 

Lennart Holmlund verkar inte i något vakuum. Som synes så är det inte långt borta att fundera över om han- utifrån sina partikamrater- faktiskt "vågar säga vad alla tänker", då hans eget parti för en i praktiken antiziganistisk politik i Umeå. Holmlund är en politiker i en tid då en nyliberal konsensus tagit ett fast grepp om vårt samhälle. Han är ett symptom på en stad som alltmer hårdnackat styrs enligt mål om ständig tillväxt, av privata intressenter. Denna stads förda politik är i sin tur ett symptom på ett Sverige där det politiska landskapet präglas av avsaknad av visioner bortom en iskall kapitalism och individualism. Ett Sverige, som i sin tur är ett symptom på en värld som bygger murar runt människor som flyr från krig. 

Har jag då någon förhoppning om att socialdemokraterna i Umeå nu ska göra det enda rätta, och utesluta Holmlund ur partiet? Nja. Det krävdes en kraftansträngning för att jag skulle orka skriva detta blogginlägg. De starka reaktionerna jag sett på hans utspel i sociala medier gav mig den knuff som behövdes för att sätta dessa tankar på pränt, för mina känslor inför Lennart Holmlund präglas av resignation. Jag vill med detta sagt uppmana socialdemokraterna i Umeå att visa den där ryggraden ni verkar ha förlagt på något möte med näringslivet i bastuklubben.

Alliansens smocka mot kvinnor

Detta. Jag vill skratta, men mest vill jag gråta. Borgarna tar som vanligt (i enlighet med sin ideologi) kampen för de som har den starkaste positionen i samhället, och i detta fallet höginkomsttagande män. De verkar helt ha glömt de nationella jämställdhetsmål som de själva var ålagda att jobba mot under sina två senaste mandatperioder vid makten.
Att de bryr sig mer om några hundralappar extra i månaden åt denna grupp än om verkliga, fysiska smockor mot kvinnor, är tydligt. Landets kvinnojourer gick på knäna under Alliansregeringens tid, och våldet mot kvinnor skapade inga upprörda löpsedlar efter upprörda borgarutspel. En minimal skattehöjning för de som tjänar mest (vilket på grund av könsmaktordningen oftast är män. Mäns arbete värderas högre, och män kvoterar in andra män till höga psoter) gör däremot det. Borgarna lyckas- enligt Aftonbladet- få det att låta som att män är förfördelade och att vi närmast lever i ett matriarkat.

Att överhuvudtaget kalla det för "en smocka mot män" när de som har mest får lämna ifrån sig en liten aning mer till de som har det minst är en smocka mot alla verkligt utsatta i detta samhälle. Det är inte minst en smocka mot alla oss kvinnor, som här får svart på vitt hur kapitalt ointresserade högern är av att patriarkatet ska upphöra.

Det gör ont att se vad som är det enda verkligt relevanta för högerblocket, och det gör lika ont att se vilka marginella reformer S-regeringen har att sätta emot denna världsbild. Det är alltså dessa hundralappar åt ena eller andra hållet i klassvariationer och vad de används till som vi lägger allt hopp vi har till vart fjärde år. Det är inte direkt något systemskifte vi snackar om.
Under tiden dödas i snitt 17 kvinnor per år i Sverige av en man de lever eller har levt med. Tusentals människor drunknar i Medelhavet. Den psykiska ohälsan bland unga eskalerar, och utbrändheten är ett folkhälsoproblem. Har vi inte större problem att oroa oss för än om rika män har råd att köpa en extra flaska whisky i månaden eller ej??

OBS! Löpsedeln är givetvis utformad att sälja lösnummer. Det är dock såhär Alliansen jobbar, och alltid har jobbat, alldeles oavsett om någon partiföreträdare har formulerat sig exakt såhär eller inte. Enligt själva artikeln så anser Ulf Kristensson (M) att "som jämställdhetsapekt är det en låg ambitionsnivå", angående budgeten. Hans eget parti har dock enbart skapat än större klyftor i inkomst mellan män och kvinnor då de fått chansen. Att de inte gillar när rika män får mindre fickpengar vet vi säkert.

Talibanernas Sverige år 2015

Igår dök dessa två nyheter upp kort efter varandra i mitt facebookflöde. Det här inlägget ska inte handla om vare sig Kulturhusfestivalen i Umeå, eller om Femen och vad jag har för åsikter om dem. Vad ser ni när ni ser dessa två bilder? Jag ser ett Sverige där vi har mycket gemensamt med talibanernas kvinnosyn. 

Många därute hävdar hårdnackat att alla kroppar kan delas in i två kön- av vilket det ena har bröst som är sexuella objekt, medan den andra hälften själva får avgöra om och när deras bröst är sexuella. Mår ni inte illa när ni ser detta? Här har vi alltså å ena sidan en kvinna som just nu sitter i rättegång, åtalad för förargelseväckande beteende efter att ha visat sina bröst offentligt. Å andra sidan har vi ett glatt gäng arrangörer, av vilka de som läses som män är barbröstade på bästa plats i tidningen utan att det överhuvudtaget anses som konstigt. Hur kan denna skillnad i handlingsutrymme och hur vi tvångsmässigt betraktar och bemöter kroppar någonsin försvaras?

Notera att jag censurerat ansikterna på de barbröstade personer vars kroppar jag nu gjort politik av, för de har inte bett om att bli en del av denna debatt. Detta är dock inte en gest som brukar förunnas de som läses som kvinnor. Våra kroppar är alltid politiska. Är vi avklädda så anklagas vi för att göra oss till objekt. Är vi avklädda och tjocka så anklagas vi för att sprida osunda ideal. Är vi avklädda och smala så anklagas vi för att spela patriarkatet i händerna. Är vi avklädda och håriga så är vi äckliga och bidrar till nidbilder av feminister. Vi betraktas alltid genom den manliga blicken, för vilkens skull våra kroppar anses existera. 

Att få bort den absurda tvångssexualiseringen av våra bröst är en viktigt nyckel på vägen mot en kultur där våra kroppar får existera för sin egen skull, och ingen annans.

Friends 4 Life - mitt tal

Torsdagen den 20/8 var jag inbjuden att tala inför alla Sundsvalls högstadieelever på en gala mot mobbning. Detta arrangemang hölls på Stora torget i Sundsvall, och var startskottet för ett projekt vid namn Friends 4 Life. Jag håller tummarna för att detta strålande projekt ska bli nationellt, och ni kan läsa mer om det här och här. Jag fick äran att dela scen med stjärnor som arrangören Ola Lindström (även initiativtagare till HIV-projektet Alla Tårar), artisten Anna Stadling, komikern Martin Lagos, artisten Mange Hellberg och musikern Jens Westin från bandet Corroded. Nedan kan ni läsa det tal jag höll. Ni får hemskt gärna dela detta vidare, så att Friends 4 Life ges den uppmärksamhet det förtjänar nationellt!

"Det är en speciell dag för mig idag, för idag börjar min äldsta dotter i första klass. Ända sedan hon föddes för sju år sedan har det varit min högsta önskan att hon ska få en helt annan skolgång än den jag fick, och min största skräck har varit att hon skulle få en skoltid som liknar den jag hade.

Jag växte upp med dåliga förutsättningar att passa in, och kände mig tidigt annorlunda och fel. När vi fick två olika bokpapper att välja på i första klass- grönt eller rött- så valde alla andra tjejer rött, medan jag valde grönt. När andra tjejer ville ha pärlhalsband och flätor med rosetter i håret så valde jag att spela fotboll och fantisera om att bli en hjälte som räddade folk ur brinnande hus. Jag kunde inte hålla käften, när det var tänkt att tjejer skulle vara tysta och snälla. I kombination med detta så kom jag från en skilsmässofamilj, och bodde mestadels hos min deltidsarbetande mamma, medan majoriteten av klasskompisarna kom från stabilda kärnfamiljer ur medelklassen. Dessutom hade jag känslorna på utsidan och grät ofta. Ni anar inte hur mycket jag förbannade denna egenskap! Om jag bara kunde sluta vara en sån förbannad lipsill! Jag misslyckades alltid kapitalt, och var därmed ett tacksamt villebråd för mobbarna.

De som blir mobbade är ofta de som redan har det svårt socialt. Som kommer från trasiga familjer, som har någon form av synlig eller osynlig funktionsvariation, eller andra faktorer som gör att de har svårt att känna sig självklara och trygga i klassen. Mobbaren utnyttjar detta, för att själv växa; för att själv skapa sig en stark position i gruppen. Det finns inget fegare än det.

Jag är arg på er mobbare. Jag vet att ni är här idag, att ni finns bland dem som är här och lyssnar. Jag tror att ni har era egna svårigheter och rädslor att kämpa emot, annars hade ni inte känt er manade att ge er på andra för att växa. Ni har som individer ett ansvar för hur ni behandlar andra. Samtidigt så har vi alla som kollektiv ett ansvar för att motverka de faktorer i vår kultur som skapar mobbning.

Vi lever i en kultur starkt präglad av konkurrens. Vi strävar ständigt efter hög status, och vi har tydliga regler för hur sådan ska uppnås. Det handlar om ekonomisk framgång, men även om mycket annat. Som grupp har pojkar och män högre status än flickor och kvinnor i vårt samhälle, och vita högre status än bruna. Vi ska helst vara rika, vita, smala, vackra, heterosexuella och ha normfungerande kroppar. Uppfyller vi dessa krav så upplever vi en känsla av att vara trygga och skyddade.

Bland er som är här och lyssnar idag vet jag att de allra flesta har egenskaper som avviker från dessa krav och faktorer som skänker status. Ni kanske har en diagnos som inte syns på utsidan, men som påverkar era förutsättningar i skolan. Ni kanske är oroliga över er vikt- som om det fanns bättre eller sämre kroppar! Ni kanske kommer från en familj som inte har råd att förse er med de senaste märkeskläderna. Somliga av er är varken tjejer eller killar, vilket är svårt i ett samhälle som är besatt av att dela upp alla människor i dessa två kategorier. Många av er attraheras inte av det så kallade “motsatta könet”, trots att hela omvärlden ständigt förutsätter att ni gör det. Andra är nya svenskar, vilket kan innebära att ni har djupa sår till följd av att ha bevittnat krig och död på nära håll. Att då försöka hitta sin plats och känna sig trygga i en tid där många människor ser er närvaro i Sverige som roten till alla samhällsproblem, är nog ofta väldigt svårt.

I detta system finns inga vinnare. Vi kommer alla att åldras, och vi kan alla bli sjuka. Vi kan alla förlora den rikedom vi har, och vi kan alla komma att bli tjocka. Även om de flesta av er känner er hemma i det kön som tilldelats er, och vet med er att ni är heterosexuella, så vet ni inte om era barn också kommer att göra det. Ni kan inte veta säkert om er bästa kompis uppfyller dessa krav. Det finns ett ord som jag vill att ni tar till er: Solidaritet. Var solidariska med varandra. Släng era snäva ideal och föreställningar om hur ni och andra ska vara på soptippen, och se skönheten och styrkan i olikheterna.

Denna dagen- dagen för höstterminens start- för 21 år sedan skulle jag börja sjunde klass. Jag skulle få börja i en delvis ny klass, då småskolorna slogs ihop. Jag var så hoppfull inför denna nystart, då jag endast skulle tvingas möta de gamla plågoandarna i korridoren ibland. Jag var glad när jag gick till skolan den morgonen, bara för att mötas av en av dessa gamla mobbare innan jag ens kommit innanför dörrarna. Denna sommar hade den svenska filmen “Kådisbellan” haft premiär, och i den fanns en karaktär som kallades “Fitt-Margit”. När han skrek detta nya öknamn till mig så kände jag hur mina förhoppningar om en nystart grusades, och mycket riktigt så förföljde det namnet mig sedan under hela högstadiet.

Att bli mobbad är något som formar oss. Mobbning lämnar svårläkta sår, men när de bleknat till ärr så har vi allt som oftast rest oss, stärkta av våra erfarenheter. Många av de mest färgstarka människorna ni ser omkring er har varit mobbade. De har- precis som er- inte klarat av att kompromissa med vilka ni är. De har inte heller haft möjligheten att bli någon annan. De har bara lärt sig med tiden att det som fick mobbarna att lägga märke till er är er egentliga styrka; Det som gör er unika!

Jag skulle kunna ta detta tillfälle i akt och framställa mig själv som en framgångssaga. Jag skulle kunna ge er historien om maskrosbarnet, den fula ankungen, som blommat ut, nått framgång och åstadkommit en massa coola saker i livet. Det vore lätt att göra det; Att sätta fokus på framgångarna, och hoppa över alla de där bakslagen, nederlagen och faktorerna som gör mig lika mänsklig som jag var på den tiden under grundskolan. Då, när då killarna i klassen slog mig, sparkade mig, tafsade på mig och gav mig öknamn. Det vore att gå rakt i fällan. Att framställa mitt bloggande, mitt musicerande, mitt arrangörskap eller min roll som kulturdebattör som framgångsrikt vore att positionera mig som lyckad enligt samma principer om konkurrens som jag just förkastat. Den största segern vi kan göra gentemot våra mobbare är att inse att vi inte behöver bevisa något för dem. Den största segern vi kan göra i arbetet mot mobbning är att kasta idealen om konkurrens, hierarkier och status på soptippen. 

Min framgång ligger inte i vad jag åstadkommer, utan vem jag är. Jag är någon som lever ett liv rikt på vänner och kärlek, och det är framgång för mig. Jag har två barn, och att ge dem verktygen att älska sig själva, respektera och behandla andra solidariskt är framgång för mig. Att se mig själv i spegeln och tycka om den jag ser är framgång för mig. Att vara sann mot mig själv även om det strider mot normerna är framgång för mig.

Jag vill slänga ut en stor, varm kram till alla er därute som kämpar mot mobbning! Ni kommer att greja det här, och ni kommer att blomma ut som de stjärnor ni är- även om det inte känns så just nu. Till er andra- ni som varken mobbar eller blir mobbade, men som ser mobbningen omkring er: Ni vet inte vilken makt ni har! Tillsammans är ni starka, och tillsammans har ni makt att stå upp mot de som gör era klasskamrater illa! Det är läskigt att stå upp ensam mot mobbarna, men tillsammans är ni så många fler än dem. Möt dem tillsammans, och visa att ni inte accepterar deras beteende. Det är att visa att ni har ryggrad; att ni har civilkurage. Lämna ingen i sticket!

Till er lärare: Jag hoppas att ni aldrig någonsin lägger ansvaret för mobbningen hos den mobbade! Det borde vara en självklarhet, men mina lärare under låg- och mellanstadiet gav ständigt förslag på hur JAG skulle förändra mig för att slippa mobbningen, som enda strategi för att motverka att jag mobbades. Först på högstadiet hade jag en klassföreståndare som lade ansvaret på mobbarna. Han sade till mig att han inte kunde förstå varför jag blev mobbad, och menade att jag ju var så charmerande och trevlig. Jag tror inte att han förstår hur mycket de orden betydde! Jag hade ägnat hela min skolgång åt att försöka ändra på mig för att bli accepterad, och lärarna hade bara stärkt bilden av att det var mitt ansvar! Ingen är perfekt, och alla har vi saker att jobba med i vår personlighet. Oavsett vilka ojämnheter och kantigheter som finns i personligheten hos den som blir mobbad så förtjänar hen inte mobbningen! Att bli mobbad innebär att du ständigt är nervös, rädd, spänd och full av adrenalin. Att förvänta sig att en människa i detta tillstånd ska ändra sin personlighet för att passa in är helt enkelt inte rimligt.

När jag gick i grundskolan fanns inte internet. Vi hade inte Facebook, instagram, Twitter, snapchat, Tumblr eller Tinder. Vi hade inte ens mobiltelefoner! Jag kan bara föreställa mig hur otrygg tillvaron kan upplevas idag för den som mobbas. Internet är mobbarens bästa vän, och den mobbades värsta fiende. Tack vare internet kan mobbarna nå dem de mobbar dygnet runt. De kan sprida rykten, skriva elakheter, starta drev, sprida smygtagna bilder och så vidare. Unga människor drivs i värsta fall till självmord på detta vis.

När jag gick i skolan fanns inte begreppet “hämndporr”. Mobbning går hand i hand med sexism, och jag skulle inte kunna ställa mig här idag utan att ta upp den vinkeln. Såväl forskarna som många av oss övriga vet idag att det finns fler kön än två, men än så länge delas vi alla in i kategorierna man och kvinna. Utefter den uppdelningen så utgör kvinnorna hälften av befolkningen, men tyvärr behandlas kvinnors välmående ännu som ett särintresse. Jag kan lova er att i samtliga fall där flickor och tjejer drabbas av mobbning så finns kvinnohatet. Jag har redan berättat om öknamnet “Fitt-Margit”, som jag fick efter en karaktär som var en så kallat lösaktig flicka. Jag var även med om att som tolvåring bli indragen i ett mörkt rum av ett gäng killar, få tröjan nerdragen och skickas runt mellan dem så att de kunde ta på mina obefintliga bröst.

Det mest tacksamma sättet att sänka en tjej är med just kvinnohat. När tjejer mobbas så är det med öknamn som hora, fitta, bitch och slampa. Finns det avklädda bilder på tjejen ifråga så är det ett oerhört starkt maktmedel över henne. Hotet om att sprida dem kan skapa en oerhörd ångest hos vilken ung tjej som helst. En kille får vara lättklädd och visa sig i bar överkropp. En tjej får det inte, utan att bli objektifierad, hånad och förlöjligad. Detta är inget annat än kvinnohat. Jag har redan nämnt att killarna i min klass tafsade på mig, och att ofreda tjejer sexuellt är ett effektivt vapen för mobbande killar. Även tjejer som mobbar andra tjejer använder sig av samma sorts öknamn och ryktesspridning gällande sexuella vanor- och detta börjar långt innan tjejer kommit i den åldern att de gjort sexdebut! Allt detta handlar om samhällets syn på tjejers kroppar, sexualitet och ansvar att vara oskuldsfulla och avhållsamma för att respekteras. Det är en mycket förlegad syn, som gör stor skada!

Det bästa ni tjejer kan göra mot detta är att utöva systerskap! Ni är alla förlorare i detta, och ni är aldrig skyddade från att vara nästa tjej att drabbas. Glöm inte att ni som identifierar er som tjejer utgör uppemot hälften av befolkningen. Ni kan gemensamt vägra gå med på att ni själva och era systrar betraktas på det här viset! Era kroppar är era ena, och ingen annans, och vad ni väljer att göra med dem är er ensak, och er rättighet!

När killar utövar sexism mot tjejer i skolan så strävar de att växa i enlighet med machoidealen. På samma sätt kan de stärka sin position i machokulturen genom att trycka ner andra killar som inte lever upp till dessa ideal. När killar mobbas så kan mobbarna trycka på sådant som till exempel utseende, härkomst, sexuell läggning, social bakgrund, vikt eller personlighet, men aldrig kön. Att vara kille är i sig något positivt, och att vara sexuellt utlevande som kille är coolt- så länge du är heterosexuell. Kom igen, visst är vi redo att lämna sådana unkna värderingar bakom oss?

Vi måste också komma ihåg att oavsett om du är tjej, kille, befinner dig mittemellan eller utanför den uppdelningen, så gör mobbning lika ont. Det är ingen svaghet hos dig som kille om du tar åt dig, blir ledsen och gråter över mobbningen, för mobbning gör ont! Ingen ska lyssna på dem som säger åt er att ni “inte ska ta åt er” av mobbningen. De som säger så lägger ansvaret på er, hur välmenande de än är, och de vet inte hur det känns! Att våga vara ledsen och svag är att vara mänsklig. Hur ni än reagerar på mobbningen så är det de som mobbar som ska ändra sitt beteende.

Jag lämnade min dotter i skolan med tillförsikt idag. Jag är övertygad om att hon är på en bra plats, vilket är läkande för ett föräldrahjärta som ärrats av mobbning. Vad som är om möjligt ännu mer läkande är att på just denna dag ha fått chansen att säga allt detta till Er. Att få stå här och dela med mig av mina tankar och erfarenheter är ett av de mest hedrande uppdrag jag någonsin fått. Tänk om trettonåringen som fick sina förhoppningar om en nystart på höstadiet grusade hade vetat att jag en dag skulle få stå på denna scen och berätta allt detta- och kanske få någon därute att må lite bättre? Av hela mitt hjärta: TACK! Ja önskar er alla en fin hösttermin, och många fina vänskapspoäng i Friends 4 Life-spelet!"

Martin Lagos, jag och Mange Hellberg

Vad de liberala debattörerna inte vill att vi förstår.

Varje gång det protesteras mot rasism i Sverige- vare sig det är SvP-demonstrationer eller rasistisk reklam signerad SD i Stockholms tunnelbana- så följs motståndet av en hord av liberala tyckare som menar att motståndet spelar SD i händerna. De är inte sällan nedlåtande, och menar att folket är som marionetter, vilka följer den av SD's propagandaministerium på förhand uttänkta dramaturgin. Det börjar vila ett löjets skimmer över denna retorik. Allt annat än att ge SD sin röst verkar spela dem i händerna vid det här laget. Att tänka sig att partiets opinionssiffror hade varit än högre utan motståndet är inte att tänka på. Jag låter detta stycke illustreras av nedanstående bild:

Liberala tyckare skulle som bekant aldrig lägga samma energi på att bekämpa rasism som de gör på att försvara yttrandefriheten. Vad som helst ska få uttryckas i det offentliga rummet (ja, av de som har ekonomiska medel att få köpa sig en reklamplats, åtminstone). Det kvittar om budskapet går ut över utsatta gruppers handlingsutrymme och trygghet i detta offentliga rum. Men vänta nu, är de liberala tyckarna konsekventa i denna hållning, eller gäller en annan åsikt om budskapet kritiserar något i deras egen livsstil? Se bilden nedan! Köttpropaganda är för övrigt ett av få områden där liberaler ägnar sig åt aktivism. Fråga bara MUF hur viktigt det är för dem att skydda människors rätt att äta en saftig burgare varje dag!

Men varför vill liberalerna så gärna värna om just rasisters yttrandefrihet? Jo, det är som så att även om de inte är ideologiskt övertygande rasister själva så tjänar de på rasismen. Att vi ägnar oss åt att hata de tiggande EU-migranterna är rena julafton för de liberaler som tjänar allra mest på högerns ideologi. Tiggarna, som alltså inte går på bidrag (usch, jättehemskt med bidrag), inte har nåt jobb (för om de hade haft det så hade de snott dem från svenskar), utan bara ber oss om våra småpengar eftersom de inte har något som helst annat val (även om infantiliserande tyckare viftar med pekpinnar och talar om för oss att tiggarna inte "vinner" nåt på att tigga, och att vi gör dem en "björntjänst" genom att ge dem pengar. För i liberalernas värld så har vi alla samma förutsättningar att medelst piska och morötter bli vår egen lyckas smed samt entreprenörer). Här nedan har ni en bild som illustrerar varför liberalerna diggar rasisters yttrandefrihet så mycket:

Sist men inte minst, så vore det en katastrof för liberalerna (nu snackar jag om den härskande klassen. Det finns arbetare som tack vare rådande samhällsdiskurs + Per Schlingmansk indoktrinering fått för sig att de är medelklass, och att de tjänar på att rösta höger, vilket såklart är helt felaktigt) om arbetarna förstod ovanstående, för då skulle vi kunna få för oss att börja organisera oss på allvar. Det skulle kunna leda till att vi inte bara ägnar oss åt civil olydnad gällande nedrivande av rasistisk reklam i tunnelbanan, utan att vi vänder blicken mot dem och deras makt. Mot bankerna, mot riskkapitalisterna, mot de skattesmitande cheferna med miljonbonusar, mot alla de som tjänar pengar på att vi är sjuka, gamla eller bränner ut oss under undermåliga arbetsförhållanden. De är helt enkelt rädda att det som bilden nedan visar ska ske:

Därför hatar de kränkta männen Zara Larsson

För varje gång Zara Larsson är i hetluften så älskar jag henne än mer. Det går inte riktigt att förstå att denna välformulerande och passionerat brinnande feministikon bara är sjutton år gammal. Vi är inte vana att se sjuttonåriga tjejer som gör popstjärnekarriär på det här viset. Britney Spears firade de första världhitsen med att både göra ett nummer av att hon tänkte vänta med sex tills äktenskapet, och samtidigt skaffa silikonbröst. Hon hyllade konservativa ideal, samtidigt som hennes image renodlades att anspela på lolitans otyglade, uppvaknande sexualitet. Det är mer åt det hållet vi fått se sjuttonåriga popstjärnor framställas/framställa sig. Kanske inte i Sverige, men Zara Larsson är å andra sidan unik. Hon är något av en svensk Rihanna, med ett sound som redan är mer internationellt gångbart än det mesta som kommer från detta land.

Zara fascinerar mig oerhört mycket. Hennes ungdom, hennes vänliga och sparsamt stylade yttre, den gudabenådade rösten, i kombination med att hon inte skräder orden det minsta när hon skriver vassa inlägg om hur innerligt hon hatar patriarkatet. Detta med en intersektionell förståelse som jag låg ljusår ifrån när jag var i hennes ålder. Ett sådant engagemang är äkta, och kommer från en glöd som väckts genom erfarenheter av förtryck. Jag borde veta. Det är spännande att se den glöden hos någon som utåt sett (skenet bedrar ofta) verkar åka räkmacka genom livet.

Det är givetvis exakt samma saker som får mig att älska Zara Larsson som får De Kränkta Männen att hata henne: Hennes ungdom, hennes väna yttre, hennes talang, hennes framgång- i kombination med det brinnande feministiska engagemanget. Allt hör ihop. Det hade utåt sett varit så lätt för Zara att bara nöja sig med den enorma framgången som popstjärna. Hennes karriär går spikrakt uppåt, och hon har troligtvis decennier på världsscener att se fram emot. Hon har fans som älskar henne, och all den star quality som krävs för att ta över världen. En sådan ung tjej har i det läget en relativ makt i vårt patriarkala samhälle. Hon har extrema mängder av både ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital. Vilken sjuttonåring vill inte bli den tjejens kompis/pojkvän/flickvän/partner?

Det är på grund av detta som de kränkta männen- ofta flera decennier äldre än Zara- hatar henne! Hon har i deras ögon "allt en flicka kan drömma om" i denna värld, och ändå är hon inte nöjd! Ändå vill hon störta patriarkatet! Det enda De Kränkta Männen hatar mer än en gammal, ful, orakad, bitter, lesbisk feminist är en ung, snygg, stylad, framgångsrik feminist som har pojkvän. Hon krossar deras nidbild av de där feministerna de hatar. De som fått för lite kuk, de som är misslyckade, de som inte har någon fritid och har som enda intresse att klaga. När någon som Zara Larsson använder samma ord, med samma glöd, som dessa kamrater i den feministiska kampen, så faller hela deras illusion om vad som gör en kvinna till feminist. Det gillar de inte. Sådana som Zara ska vara tacksam över deras beundran; Inte säga åt dem att hon klarar sig alldeles utmärkt utan dem.

Tack Zara, för att du väljer den snåriga vägen trots det motstånd du möter! Du är en sann hjälte.

#backazara