Kaksmulorna skymmer sikten.

Under dagens panelsamtal i Kulturväven, arrangerat av tankesmedjan Humtank, sa jag nåt i stil med att "Den här byggnaden är gräddtårtan, och vi i de ideellt burna kulturföreningarna delar på kaksmulor. Vi tjänar inget på att fokusera på vem som fått fler kaksmulor än någon annan". Ungefär så. Där har vi andemeningen i påståendet att vi inte borde fokusera så mycket på fördelningspolitiken, i gårdagens inlägg. De ideellt burna kulturföreningarna är kulturlivets underklass. Visst ska vi prata fördelningspolitik, men inte genom att ställa Verket, Umeå sameförening, She's got the beat, KF Kretsen, 090 Hardcore, Kulturföreningen Pilgatan eller Umeå Folkmusikförening mot varandra och väga kulturgärningar mot föreningsstöd. 82% av det offentliga stödet till musiklivet i Sverige går till konstmusiken, det vill säga institutioner såsom operahusen och symfoniorkestrarna. Den totala årskostnaden för Kulturväven 2015 beräknas till 140 miljoner kronor. Det är siffror värda att lägga fokus på. Här tänker jag åter på att enda anledningen till att vi under kulturhuvudstadsåret 2014 ännu har levande scener där alternativa band och artister kan uppträda i Umeå är för att hundratals band och musikälskare höjde sina röster och kämpade för Scharinska och Verket. Kontrasterna är svindlande.

När debatten kommer att handla om kaksmulorna- vilka som fått några och vilka som blivit utan- så sker endast en splittring inom kulturens under- och arbetarklass, och en inre splittring i arbetarklassen gagnar som vanligt endast kapitalet, vilket förblir ohotat (insert valfri parallell till SD's framgångar och hela det politiska landskapet i Sverige idag).

I väntan på post-kulturhuvudstadsåret

Varning för stort Umeå-fokus i detta inlägg. Läsare bosatta i andra städer rekommenderas att läsa artikeln i länken nedan för bakgrundsstory!

I april skrev jag en debattartikel om Umeå- kulturhuvudstad 2014, vilken publicerades i Västerbottenskuriren. Jag var nervös inför vilka reaktioner som väntade, för jag visste att min text skulle väcka uppmärksamhet. Då hade jag ändå fått lov att klippa bort stycket som handlade om att ett av de högsta hönsen med makt att avgöra vilken stad som skulle vinna titeln gav mig en ovälkommen klapp på rumpan då vi möttes under hens besök i stan. Detta för att tidningen riskerade ett förtalsåtal när ord stod mot ord.

Jag vaknade samma dag som artikeln publicerats av att mobilen gick bananas av alla sms, av en växande mailinkorg och meddelanden på facebook som bara blev alltfler. Antalet delningar sköt i höjden, och ökade stadigt hela dagen. Tiden som följde blev hektisk. Jag blev uppringd av både Fredrik Lindegren, Marie-Louise Rönnmark och allsköns journalister (de ringer fortfarande). Aftonbladet kultur citerade mig. Fredrik Lindegren skrev en replik på artikeln, och jag replikerade i min tur på denna.

Den där artikeln har präglat hela mitt 2014, och har lett till intervjuer i både finsk, dansk och tysk TV, ett oräkneligt antal panelsamtal, radiointervjuer och seminarier. Jag hade väntat mig reaktioner, men det gick inte riktigt att förutspå att de skulle ge ringar på vattnet under så lång tid. 

Jag ångrar inte ett ord jag skrev, och är väldigt glad att jag vågade, trots att det var läskigt. Alla de översvallande positiva reaktionerna jag möttes av har varit väldigt värmande, speciellt med tanke på att personer från alla möjliga håll bland kulturens uttryck och subkulturer tackade mig för att jag gett en röst åt upplevelser som vi delade. Främlingar har kommit fram på stan för att tacka mig för artikeln, och det finaste var när en okänd person spontant gav mig en kram på Ica.

Vad som däremot känns tråkigt är att jag som person har stått oproportioneligt mycket i centrum för kritiken mot kulturhuvudstadsåret, liksom den gräsrotskultur och musikförening jag representerar. Som jag önskar att fler hade trätt fram och berättat om sina upplevelser! Media har älskat berättelsen om den förbisedda subkulturen som hyst agg mot etablissemanget, och den arga punkaren som sätter sig upp mot kommunen. 

Det har blivit mycket fokus på fördelningspolitik, och mindre fokus på kultursyn. Det finns vitt skilda åsikter om ambitionen att vara en del av kulturhuvudstadssatsningen inom Umeås punkscen, och att godkänna att etablissemanget slår mynt av vår subkultur genom att sätta deras logga på våra affischer. Frågan om vilka föreningar som fått bidrag och inte- eller hur mycket- har fått alldeles för stort fokus här. Utnyttjandet som jag beskrev i min artikel, kidnappandet av subkulturer för att framhäva kommunens förträfflighet, tillväxthetsen, stadsomvandligen och jakten på nya, köpstarka invånare är sådant som borde ha lyfts fram mycket mer. Det faktum att symboliskt viktiga platser som Verket, Scharinska villan, Sagateatern och Apberget har hotats, tvingats flytta eller stänga i samband med kulturhuvudstadsåret har på ett brutalt sätt visat oss vad som anses vara viktigt- och inte- när etablissemanget får medel att måla om kartan i Kulturumeå.

Det har självklart arrangerats mängder av bra kultur i Umeå under det här året, oavsett vad vi tycker om politiken bakom. Vi är dessutom många föreningar som nu har dragit en lättnadens suck när nästa års föreningsstöd har presenterats. Dubblerat anslag till Verket gör mig såklart glad, och det känns oerhört välförtjänt med tanke på att vi detta år säkerligen kommer att slå förra årets rekord med 145 band på vår scen. Ni ser, där kom Verket och fördelningspolitiken upp igen. Jag kan bara berätta ur mitt perspektiv, från min horisont. Därför hade alla andra röster behövts i debatten; de som mailade mig, skickade sms och lämnade kommentarer. I mångfalden hade fördelningstjafset kunnat få ge plats åt kärnan i kulturpolitiken.

Imorgon ska jag sitta med i en panel och än en gång diskutera de här ämnena. Denna gång på Kulturväven, vilket innebär att jag då sätter min fot i det omsusade huset för första gången. Kanske blir det mitt sista bidrag till debatten, kanske inte.

Jag skulle kunna göra ett försök att sammanfatta året, men skulle inte kunna göra det rättvisa. Jag minns ett fantastiskt Littfest, en överraskande rolig UxU-festival, en imponerande guidning i gitarrmuséet och mycket annat. Det som kommer att ha satt djupast avtryck hos mig är dock den ej K14-finansierade Punkfest 11, och hur en skara kulturälskare helt sonika öppnade upp dörrarna till lokstallarna på Haga, målade, byggde, planerade, gjorde upp smarta strategier och därefter presenterade Umeås nya Kulturhus. Ni som var med och skapade detta är vad jag älskar med denna stad.

Identitetspolitik, kulturhuvudstad 2014, hästar, bröst, barn och mörkret

Dagens rubrik sammanfattar vad som rör sig i min skalle just nu. Identitetspolitiken, som är det stora debattämnet inom vänstern efter Åsa Lindeborgs försök att synliggöra konflikter inom rörelserna nyligen. Kulturhuvudstadsåret som går till ända, och hur det bör sammanfattas. Hästar, eftersom jag jag ska rida min 18 kilometer till ett nytt stall i helgen.. Bröst, eftersom fritidsnämndens kungörande att "de som identifierar sig som kvinnor" inte kommer att förbjudas att bada utan överdel i Umeås nya simhall, och eftersom jag givetvis varit i tröttsamma diskussioner om saken sedan dess. Barn, eftersom årstiden medför att mycket tid spenderas hemma med familjen, och för alla tankar det i sin tur leder till rörande hur jag som förälder ska ge dem verktygen att nå sin fulla potential- och möjliggöra för andra att nå sin.

Mörkret då? Jo, det är faktorn som halverat frekvensen av blogginlägg på sistone. Faktorn som förhindrar tankarna som är mitt bidrag till debatten om identitetspolitiken att formas till en text att låta er ta del av. Faktorn som gör att det känns som att min sammanfattning av Umeå 2014 lär ta ett tag att plita ner. Det är tur att jag vet att alla norrlänningar är i mer eller mindre samma mode denna tid på året.

Resten av året upprörs jag över allt som passiviserar oss till att konsumera mera, får oss att fokusera på status istället för samhällskritik, allt som splittrar arbetarklassen istället för att ena oss, avsaknaden av organisering som gör att vi står handfallna inför de fascistiska strömningarna i Europa och de egna privilegierna som gör oss blinda inför de förtryck andra grupper utsätts för. I samtliga fall kan jag peka ut en fiende att rikta min ilska mot. Den av november månad orsakade passiviteten är svårare att politisera. Jag kan bara säga grattis till systemet, makthavarna och de förtryckande strukturerna som lär ha sin mest ohotade månad under året i dessa nordliga delar av jordklotet.

Bandet Spooks rappade en gång "There ain't gonna be a revolution tonight; half my warriors are as high as a kite", i låten Things I've seen. Jag borde skriva en låt om novembermörkrets passiviserande av oss norrlänningar, som definitivt kan jämföras med ett frekvent intag av cannabis.

Medley, fritidsnämnden och en stor facepalm

Vi kan sägas ha vunnit kampen om lika klädkrav i simhallen oavsett kön i Umeå nu, efter ett år av aktivism och dialog med fritidsnämnden och Medley simhall. Igår gick de två lokaltidningarna ut med nyheten, och vi är såklart glada över att den ruttna sexism, tvångssexualisering, moralism och transfobi som förvägrat oss samma rättigheter gällande klädsel till slut fick stå tillbaka år 2014. Det finns dock ett förbehåll som ger smolk i glädjebägaren, och det är detta:

"För att alla ska trivas rekommenderas baddräkt eller bikini som badklädsel för besökare som identifierar sig som kvinnor."

Tillåt mig småle. Ok, så nu är det inte längre så att alla bröst som sitter på en person med livmoder och som genomgått puberteten är sexuella (nej förlåt, redan ettåringar har ju bikiniöverdel, så deras bröst är visst sexuella redan då!)? Det är alltså identiteten och inte kroppsformen sexualiseringen hänger på numera!? Om jag tolkar det hela rätt så rekommenderas tex. en transkvinna som har platt byst, vilken kanske är täckt av hår, samt bärare av en penis, att bära överdel, eftersom hon identifierar sig som kvinna? Men den transman som har lika stora bröst som ciskvinnan i hans sällskap rekommenderas inte att bära överdel? Det är alltså identiteten hos individerna som avgör ifall trevnaden i simhallen påverkas av bara bröst eller inte?

Medley och fritidsnämnden vet ni vad jag misstänker? Jo, jag tror att detta förbehåll handlar om att ni visst anser att det finns kvinnobröst och mansbröst, och att den första kategorin är sexuellt laddade, men inte den andra. Ni försöker vara inkluderande och öppna, men faller pladask från treans trampolin här. Genom ert förbehåll visar ni tydligt att det är skillnad på bröst och bröst, och säger åt oss med tvångssexualiserade kroppar att tvångssexualiseringen kvarstår, eftersom våra bara bröst inverkar negativt på trivseln i lokalen. Jag är glad att ni tog ert förnuft till fånga och slutade agera talibaner genom att tillkalla polis när vi visar brösten, men ni inser kanske själva att nästa steg är att släppa idén om att ta sig rätten att avgöra vilkas kroppar som ska sexualiseras och inte?

Var är guiden för att överleva november?

Jag brukar oftast inte påverkas så mycket av mörkret. Visst, jag är tröttare, och jag är inte lika fysiskt aktiv som annars, men jag brukar acceptera det och invänta ljusare tider. Samtidigt känner jag att det är helt logiskt att den här tiden med några få timmars dagsljus per dygn påverkar många människor starkt. Jag har nästan aldrig jobbat heltid, utan fyllt upp deltidstjänster med tid att göra musik och åka på turnéer. Det ger mig mer tid även för annat som är viktigt, såsom familjen, intressen och socialt liv. Jag träffade en vän nyligen, som har ett litet barn och som jobbar heltid, och slogs av hur lite tid de flesta föräldrar hinner spendera med sina barn. Den här tiden på året måste vara deras tyngsta: Att vakna medan det fortfarande är mörkt ute, lämna barn på dagis, spendera de åtta-nio timmarna på jobbet, hämta barnet efter att mörkret fallit, äta middag och efter cirka två timmars umgänge natta barnet/barnen. Hur kan någon gilla idén med arbetslinjen och åtta timmars arbetsdag i det läget? Jag klandrar såklart inte de heltidsarbetande föräldrarna här, utan systemet som tvingar oss att leva såhär. Det är inte humant, och vi måste drömma om och kämpa för något bättre.

Jag sjunger om min ilska över såväl samtiden som novembervädret i låten "I've had enough", från ep:n "No reply EP", 2010: https://www.youtube.com/watch?v=uVMCT7w38IU

Tabun som förhindrar frigörelse

Idag deltog jag i ett samtal om menskoppar, vilket ska resultera i en artikel i Landets Fria Tidning. Det var svårt att hitta deltagare med erfarenhet av att använda menskopp, vilket gör mig förvånad. Jag har uppenbarligen befunnit mig i en liten social bubbla där jag uppfattat menskopp som norm bland mensskydd, vilket jag nu fått lov att omvärdera. Detta har i sin tur lett mig in på tankar om tabun, och hur de kan försvåra vår frigörelse. De månatliga blödningarna upptar mycket tid och energi under ett fertilt liv för oss med en livmoder. De kan vara förknippade med- till exempel- smärta, humörsvängningar, irritationer i underlivet och en känsla av att vara ofräsch. Det är också ett ämne vi sällan pratar om med varandra, och jag tror att det är anledningen till varför så många helt har missat att det finns en produkt som gör livet mycket enklare under mensen för de allra flesta som använder den.

Ett annat samtalsämne vi sällan berör är preventivmedel, och effekten de har på våra liv. I våras tog jag äntligen itu med beslutet att sluta skydda mig från graviditet med hormoner, och köpte en p-dator. Jag hade länge känt frustration över att proppa i mig hormoner i form av p-piller, och det faktum att det inte finns p-piller för dem med penis på marknaden till följd av låg efterfrågan. När jag glatt berättade för vänner (icke homosexuella och med med livmoder) om inköpet som nu gjorde att jag slapp experimentera med min kropp fick jag förvånansvärt ofta svaret att de själva alltid vägrat p-piller och använt kondom även i fasta relationer. Jag kände mig rätt paff, och lite blåst. Varför pratar vi inte om sånt här?

Både mens och preventivmedel är en så stor del av livet för många av oss, och det borde vara högprioriterat att hitta lösningar som är så bekväma och hälsosamma som möjligt. Jag är övertygad om att skälet till varför vi inte pratar mer om dessa ämnen är för att det finns tabun kring dem, och för att personer som är kvinnor har lärt oss att inte prioritera sådant som rör vårt kroppsliga och sexuella hälsa särskilt högt. Vi bär på ett arv av skam kopplat till våra kroppar.

Jag skulle vilja avsluta med att slå ett slag för just p-datorn och menskoppen. P-datorn jag använder kostade dyra pengar, har ett hopplöst gränssnitt och är allmänt användarovänlig. Trots det är jag nöjd, speciellt med tanke på all negativ publicitet som omgärdat p-pillren den senaste tiden. De går att köpa på avbetalning, och efter ett antal år har du tjänat in kostnaden, cirka 3700 kronor, jämfört med p-piller. Läs gärna mer på Hej Blekk om du är nyfiken på hur en p-dator fungerar.

Vad gäller menskoppar är jag odelat positiv, och vill varmt rekommendera alla med mens att införskaffa en omedelbart! De kostar cirka 300 kronor, vilket ju blir en obetydlig summa ganska snart då engångsskydd ganska snabbt passerar den summan. Menskoppen är ett miljövänligt alternativ till engångsartiklar som bindor och tamponger, är mer skonsam mot slemhinnorna, och tillåter dig att inte behöva tänka särskilt mycket på att du har mens. I min mening känns den som det mest fräscha alternativet, och har gjort blödningarna så mycket mindre besvärliga.

Krokimodellandet- världens bästa extraknäck

"Måste nakenhet alltid vara så sexuellt laddat?", tänkte jag där jag satt, försjunken i min egen lilla värld. Så kom jag ihåg att jag själv var naken just där och då, och det inför cirka femton personer. Dessa stod vid varsitt staffli och målade av mig under djup koncentration.

Jag har återvänt till jobbet som krokimodell gång på gång genom åren. Det är en sådan skön kontrast till allt jag annars gör, som ofta är hektiskt, under tidspress, idébaserat och mestadels sker framför en dator. I jobbet som krokimodell finns ingen stress, bara tid att tänka och landa i din kropp. Yrket kräver att du lär dig vilka begränsningar din kropp har, och vilka positioner du kan ha utan att belasta den fel. Däri ingår att öva upp förmågan att kalkylera vilken position du kan inta beroende på hur lång ställningen är.

Den här gången satt jag där och funderade över det absurda i samhällets tvångssexualisering av nakna kroppar, och främst dem som tillhör oss med livmoder. Jag tycker mycket om jobbet som krokimodell, både för att det är meditativt, ökar min kroppsmedvetenhet och oftast utförs i väldigt trevliga miljöer och sociala sammanhang. Jag tycker också om hur det bidragit till att göra mig sams med min kropp och hur den ser ut, och känslan av att ta mig ett handlingsutrymme där jag är naken och trygg inför blickarna som betraktar mig. Det finns dock ingen som helst erotisk laddning i det hela för min räkning. Om någon krokimodell eller konstskoleelev har sådana känslor i situationen så är det ok, men de ska stanna hos personen ifråga. Under femton års erfarenhet av yrket och fem år som konststuderande har jag aldrig sett några övertramp från den självklara men outtalade regeln.

Inför detta faktum och den avslappnade inställningen till nakenhet som råder överallt där krokimodeller poserar inför elever blir det ganska absurt att tänka på alla de sammanhang där vi inte klarar av att hantera nakna kroppar. Jag tänker på bara bröst-aktivismen, på motståndet som tvångssexualiserar bröst och som hävdar att heterosexuella cismän inte kan hantera att se dem utan att bli upphetsade. Jag tänker på censuren av Håkan Juholts film här i Umeå, där hans morfars skulptur blurrades för att den föreställde en livmoderbärares nakna kropp. Jag tänker på facebooks godtyckliga moralism som betraktar bilder på alla nakna kroppar som äger en fitta som pornografiska. Jag tänker på slutshamandet av Miley Cyrus efter Wreckingball-videon.

Jag har i feminismens namn många gånger hört personer ondgöra sig över all nakenhet vi ständigt får se. Att kvinnor i populärkulturen borde få behålla kläderna på oftare. De enda problem jag själv ser med nakenheten inom populärkulturen är objektifieringen, att de som skildras avklädda nästan uteslutande är kvinnor och att vi endast får se en sorts kropp, inom ett mycket snävt ideal. Ni vet den sköna känslan som kan infinna sig i omklädningsrummet i ett badhus, när vi påminns om de enorma variationerna hos verkliga människokroppar? Tänk vad det skulle kunna göra med vår självbild och kroppsuppfattning om vi fick se den variationen av kroppar även i populärkulturen. Utan fatshaming, utan värderande, utan objektifiering.

Varje gång jag hör nakenheten problematiseras bortom dessa argument så känner jag en moralismens varningslampa tändas. Vi borde kunna hantera nakenheten. Att uppmana livmoderbärare att klä på sig för att undvika objektifiering är både att lägga ansvaret för objektifieringen på oss, och att gå på symptomen istället för det verkliga problemet. Jag är smal och normativt byggd, vilket innebär att jag är privilegierad i sammanhanget. Jag kan visa mig lättklädd och vinna poäng tack vare det rådande idealet, vilket också gör att jag kan få kritik av dem som förespråkar att kvinnliga artister ska behålla kläderna på som en feministisk handling. Hade jag vägt tjugo kilo mer så hade min kropp varit politisk, och som avklädd ansetts markera ett statement. Det krävs inte samma mod att klä av sig för någon som passar in i normen. Likväl måste jag ha handlingsutrymmet att göra det av vilket skäl det än må vara. Inte minst eftersom jag aldrig hade behövt försvara den rätten om jag hade varit cisman.

Under åren som krokimodell har min kropp förändrats. Ett tag vägde jag över tio kilo mer än jag gör nu, och under en period fem kilo mindre. Jag har med andra ord pendlat mellan pinnsmal och mullig, samt gått igenom två graviditeter och amningsperioder. Jag har haft håriga ben, och rakade. Jag har gått från noll till nio tatueringar. Alla dessa faktorer har varit ovidkommande för min kompetens som krokimodell (minus blodtrycksfallen under graviditeterna). Tjock, smal, lång, kort, gammal, ung, vit eller brun spelar ingen roll för huruvida du är lämpad för yrket eller inte. Det här tror jag har haft en väldigt bra inverkan på min kroppsuppfattning. När annars visar människor sig nakna, precis som vi är, i syfte att bli betraktade, utan att betraktarnas tankar om hur våra kroppar ser ut spelar någon som helst roll? Det är rätt terapeutiskt faktiskt.