söndag 4 juni 2017

ADHD och det läskigaste jag skrivit.

När jag skriver personligt så brukar jag göra politiska kopplingar till ämnet, för jag ser ingen anledning att berätta om mitt privatliv i denna blogg för sakens skull. Så lär det blir även denna gång, även om det är läskigt eftersom det privata nu kommer stå i centrum.

Jag har ADHD, det vill säga en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag är inte diagnosticerad än, men är helt och hållet säker på att jag kommer att få min diagnos. Denna funktionsnedsättning (jag vill inte kalla det normbrytande funktionsvariation i mitt fall, för det är väldigt påtagligt en nedsatt funktion vi talar om) har skapat smärta, kaos och besvikelse i hela mitt liv. Jag har känt mig jobbig, för mycket, inte kunnat hålla käften, saknat förmåga att dra gränser, inte kunnat fokusera på något jag inte är intresserad av med mera. Det värsta är dock känslorna. Mitt känsloliv är min egen största fiende, för jag verkar uppleva alla känslor tio gånger starkare än alla andra. Så länge jag har en tillvaro där det flyter på med jobb eller studier på en inte alltför krävande nivå så går allt bra. Då känner jag mig begåvad, smart, unik och har alla möjliga snälla tankar om mig själv. Sådana perioder har lett mig ända fram till en magisterexamen. När det uppstår stressmoment så tenderar allt däremot att kunna rasa samman totalt. För en tid sedan träffade jag en läkare som inte ville låta mig göra en ADHD-utredning eftersom han ansåg att jag med min examen på avancerad nivå uppenbarligen lärt mig hitta strategier för att hantera min ADHD. Två veckor senare hoppade jag av studierna på masternivå, utmattad och med slut på förmåga att fokusera. Stressmoment uppstår ofta, eftersom jag inte har några inneboende gränser alls för hur mycket jag kan engagera mig i saker, hur många bollar jag klarar av att hålla i luften eller skillnaden mellan pepp och stress.

Jag har haft återkommande kontakt med psykiatrin gång på gång och varit något slags mönsterpatient. Jag är nämligen jätteverbal, intelligent och bra på att analysera mina problem. Detta gör att ingen av de kanske 20 kuratorer eller psykologer jag haft kontakt med i samband med utmattningsperioder har yppat ett ord om en ADHD-utredning. Där sitter jag och berättar om mönster och händelser i mitt förflutna som hade varit traumatiska och krävt bearbetning för vem som helst. Inga konstigheter. Vad de missat är att alla dessa problem nog inte hade uppstått för en person som inte lidit av en NPF.

En historia av att bli mobbad i skolan, ha ett kaotiskt privatliv, hamna i konflikter, bränna ut sig, ta mycket plats, prata väldigt mycket, ha extremt starka känslor, känna stark ilska, ha svårt att slutföra projekt, ständigt komma för sent (även till möten med psykolog) och inte klara av att jobba heltid är klassiska symptom på ADHD. Jag har dem alla. Dessa egenskaper innebär en ständig kamp för att verka normal utåt sett, att försöka imitera hur andra fungerar, att inte känna skräck inför när nästa krasch kommer och att hitta en tillvaro som fungerar.

Försök föreställa er kombinationen av att veta att du har en extremt hög potential, är väldigt begåvad, är mer kreativ än de flesta, har en intelligens över genomsnittet, är högpresterande med bra betyg, har superhöga ambitioner och helst av allt skulle vilja rädda världen, samtidigt som din funktionsnedsättning ständigt sätter krokben för allt detta. Att känna att din extremt höga energi och din hjärna kan uträtta storverk, men att du i slutändan ändå sitter hemma i ett kaos med dålig ekonomi och ångest.

Det finns dock bra sidor också. Jag har, likt många andra med ADHD, ett extremt starkt rättspatos. När jag ser orättvisor så ger jag mig inte, utan kämpar mot dem med en intensitet som andra både kan beundra men också uppfatta som extrem. Det gäller till exempel mitt feministiska engagemang och det finns kvinnor som tackat mig för att jag trodde dem i deras privata, patriarkala helvete och stod upp för deras liv och säkerhet.

En annan positiv sida är att när jag älskar så gör jag det väldigt intensivt. Min kärlek till dem som står mig nära är alldeles outtömlig, vilket de försäkrar kompenserar för när jag blir krävande och skapar kaos. Jag är evigt tacksam mot mina barn. De är så sunda, kloka, trygga och starka att det läker och lyfter mig varje dag. Jag måste ha gjort nånting rätt som fått dem! Jag är också helt outsägligt tacksam mot min partner och livskamrat som stått ut år efter år trots att jag gjort mitt bästa för att sabba allt totalt. Som förlåter mig gång på gång på gång för det kaos som är jag.

Nu till det politiska i allt detta: När högerns ideologi säger att vi är vår egen lyckas smed och att det bara är att ta sig i kragen, rycka upp oss och skaffa ett jobb så blir jag förbannad. Det är vi många som blir, på ett rent ideologiskt plan. Detta för att vi vet att det inte är så enkelt. Vilka våra föräldrar är, var vi bor, vilken klass vi tillhör, vilket kön och så vidare, spelar extremt stor roll för våra förutsättningar. De senaste decennierna har retoriken om de lata arbetslösa, de som inte gör rätt för sig, förgiftat samhällsdebatten och blivit en förhärskande diskurs. För mig är det personligt. Lat är det sista jag är. Det finns inte det minsta lilla lathet eller korn av ovilja att bidra till samhället i mig. Mitt problem är att jag brinner så mycket för att just bidra till ett bättre samhälle att jag brinner upp, gång på gång. Då blir jag sängliggande. I veckor, månader och ibland år. Sedan börjar jag om. Jag måste även dribbla med det faktum att jag inte KAN jobba med något jag inte är motiverad att göra, för då blir jag deprimerad. Jobbar jag däremot med något jag brinner för så riskerar jag att brinna upp. Med tiden har jag lärt mig att undvika vissa fällor, men mönstret finns kvar. Funktionsnormen i vårt samhälle är extremt stark och skapar en oerhörd smärta för dem som inte lyckas leva upp till den.

Tack för att jag då får jobba för en kulturförening som utmanar normerna. Tack för att jag får föreläsa och utbilda för en stiftelse som gör detsamma. Tack vare er har jag trots allt någon form av grund att stå på!




söndag 16 april 2017

Blommor och kärlek är inte ideologi

Jag fick en jobbig känsla av många vettiga och humanistiska skribenters analys efter attentatet på Drottninggatan. Analysen som gjorde gällande att terrorismen förlorat eftersom stockholmarna reagerade med solidaritet, kärlek, omtanke, hjälpsamhet, manifestationer och blommor i drivor. Allt det där var ren anständighet och kan förklaras bättre av någon med med kunskap om psykologi än vad jag besitter.
      I allt detta såg jag risker. I Sverigeflaggorna, i pratet om Stockholm och stockholmarna som något homogent. Athena Farrokzad satte fingret på min känsla när hon i ETC skrev formuleringen "staden som ställföreträdare för nationen". Tänk om vi bytt ut hyllningarna till "stockholmarna" till "svenskarna"? Hur hade det klingat? För i all retorik fanns strävan efter ett "vi" som står starkt inför hotet från "dom".
      En stor majoritet av alla som skrev, tyckte och manifesterade ville väl, det är jag övertygad om. De ville inte spela högerpopulistiska krafter i händerna, utan tvärtom så upp för en allmängiltig medmänsklighet. Problemet är att politiker över hela det trånga, högerförflyttade mittenspektra som idag utgör riksdagspartierna, reagerade med just högerpopulism till svar på folkets reaktioner. Så förhärskande är idag den förståelse av nationen och det som hotar den att vi sällan förmår att tänka bortom den ens i vår förståelse av medmänsklighet. Aldrig förr har "medmänsklighet" med sådan tydlighet varit villkorad och exkluderande som i efterspelet av dådet i Stockholm. Till och med Gustav Fridolin vill sätta fotboja på papperslösa och i det ser jag den djupaste av avgrunder i vår samtid. Politikerna har i detta blivit nyttiga idioter inför både högerextrema krafter i Sverige som inför islamister som vill se oss i västvärlden rädda. Vilken politisk analys kan vara en mer tacksam grogrund för islamistisk radikalisering än misstänkliggörande och demonisering av alla muslimer?
      Tänk om förståelsen under manifestationer av kärlek och blommor i högar bygger på en förhärskande nyliberal idé om världens beskaffenhet? Tänk om det ökande hatet, klassklyftorna, polariseringen och bestraffandet av utsatta beror på just denna idé? Tänk om det är dags att göra politik bortom blommor och kärlek för att få till verklig förändring och inkludera alla i vår medmänsklighet?






onsdag 22 mars 2017

Prostitution igen

Nedanstående är klippt från Nina Rungs debattartikel i Metro idag

"Av kvinnorna i prostitution i Sverige i dag kommer den absoluta majoriteten från de fattigaste länderna i världen. Från Rumänien, Bulgarien, Litauen och Nigeria. Det är kvinnor utan andra val, ofta med både hemlöshet och våld i bagaget när de väl hamnar i människohandlarnas händer. Och för många av de svenska flickor och kvinnor i prostitution finns ofta övergrepp, självskada, missbruk och psykisk ohälsa i ryggsäcken."


Sexköpspeppade män och somliga liberalfeminister kämpar ju i detta extremindividualistiska tidevarv för att sexköp ska avstigmatiseras, ses som vilket yrke som helst och att låta alla berättelser om lyckliga "sexarbetare" få stå i centrum av debatten. Men vänta här nu, vad är det Nina Rung, kriminolog, skriver här ovan? Hmm, forskningen visar alltså att det handlar om ett yrke med helt omänskliga arbetsförhållanden, en modern slavhandel rentav! Det kanske vore bra att börja med att kämpa för alla som faller offer för detta innan en börjar kämpa för rätten att sälja/köpa sex? Det framstår inte som liiiiiite osolidariskt och egoistiskt att på ideologisk grund och idéer om vad sex kan innebära få branschenen att framstå som normal och reko, samtidigt som verkligheten ser ut såhär?


Jag tänkte att vi kan snacka torskar lite utifrån detta. 


Tänk er att vi idag hade betraktat sexköp som något helt naturligt. Inga konstigheter. Tänk er (nu vänder jag mig inte till er som köper sex, för ni är förmodligen helt tillfreds med vad ni sysslar med) att ni träffar en man på en jobbmiddag/krogen/fest/gymmet eller whatever och ni börjar småprata. Så berättar han att han brukar gå och få sig en avsugning hos "sin" sexarbetare en gång i månaden. Jag bara undrar, skulle inget skava hos er? Med tanke på att majoriteten av alla prostituerade är extremt utsatta, kommer från en trasig bakgrund och inte ser sig ha något annat val? Eller med tanke på att sex är något som vanligtvis sker mellan personer baserat på ömsesidig kåthet och utan utbyte av pengar? Sexköp sker mellan en part som vill och en part som inte vill. Pengarna är mutan för att säljaren ska tycka att det är "värt" att genomföra akten. Det skulle inte skava att hänga med en man som helt öppet berättar att han begår dessa handlingar? Att han betalar någon för att "ställa upp" på sex? Vill ni själva ha sex med någon som inte tycker att det nödvändigtvis behöver bygga på ömsesidig kåthet, utan är nöjd så länge någon kan betalas att ställa upp med en kroppsöppning?


Detta inlägg baseras på att jag är trött på retoriken som bara fokuserar på säljaren, på solskenshistorier och som tar stopp vid upprörda vittnesmål som säger att vi som är kritiska saknar tolkningsföreträde eller lider av "horfobi". Ursäkta mig, men det är knappast feminister som lider av en nedlåtande syn på prostituerade. De flesta av oss håller vikten av att betrakta alla kvinnor som sörjbara, respektabla och lika mycket värda mycket högt. Att se förtrycket och det helvete som omgärdar prostitutionen är att vara solidarisk. Om feminismen endast lyfte fram solskenshistorierna i patriarkatet och struntade i strukturerna så vore den inte värd ett dyft. Att dölja männen som köper sex i debatten har varit köparnas och sexliberalfeministernas främsta strategi för att vinna opinion. Låt oss inte gå på det mer nu!



onsdag 22 februari 2017

Förtrycksgrunden kvinna och debatten om kroppen

Just nu är debatten om empowerment och kroppar en het potatis i feministiska läger. Det påpekas till exempel (helt riktigt) att det hade varit väldigt mycket bättre och mer stärkande om det funnits en eller flera tjocka kvinnor med på scen när Clara Henry gjorde sitt nummer om att gilla sin kropp som den är under mello. Många skriver jättebra saker och jag är helt med dem. Eller i alla fall nästan. För där finns den där varningssignalen, här och där, om att endast tjocka kvinnors kroppar är förtryckta och hatas av samhället, medan smala kvinnors kroppar inte gör det.

Jag är hundra procent med på att överrepresentationen av normsmala kroppar i populärkulturen måste bort till förmån för en representation som speglar hur vi faktiskt ser ut. Jag är också helt med på att det inte finns någon feministisk empowerment i sig med att visa upp sin normativa kropp i en icke subversiv kontext. Om vi ska dra det till sin spets så vore det säkert bra om bara tjocka kroppar fick synas de typ närmaste tio åren som nån kompensation för vår livslånga hjärntvätt med retuscherade modellkroppar.

Det jag vänder mig mot är den lilla (åtminstone på ytan) detaljen att debatten börjar gå mot att dela upp kvinnors kroppar i "förtryckta" och "icke förtryckta" beroende av vikt/storlek. Jag vill inte peka ut någon särskild feminist här, utan belysa en vridning i diskursen som jag uppfattar den. Som jag skrivit förut så tror jag det är av stor vikt att betrakta förtrycksgrunden _kvinna_ som fullgod.

Nej, det är inte subversivt i sig att som den smala Clara Henry och hennes dansare visa sig lättklädda på scen och sjunga om att gilla sina kroppar. Det är till stor del i linje med patriarkatets gillande och objektifierande. Samhället hatar tjocka kvinnors kroppar och därför hade det varit desto mer subversivt för tjocka kvinnor att framföra exakt samma nummer. Det innebär dock inte att smala kvinnor klarar sig från förtryck. Det var ju detta med objektifieringen, till exempel. Att vara objektifierad är inte att vara fri från förtryck. Patriarkatet hatar i högsta grad den smala kvinnan också, men på ett annat sätt! Den smala kvinnan är i vår kultur en symbol för mannens begär, för hans djuriska drifter och rätt till andras kroppar. Några knapptryckningar bort kan vi se smala kvinnor våldtas på löpande band i porrindustrin. Den smala kvinnan kan reduceras till ett tecken helt utan identitet, men den tjocka kan det inte. Det är nog ett av skälen till att den tjocka kvinnan hatas så innerligt: I och med den plats hennes kropp tar och de konturer den har så vägrar hon ingå i den kategori som patriarkatet gjort till ett tecken för mannens begär. Hon är subversiv genom själva sin existens.

Av den anledningen är jag all for ett övertagande av tjocka kvinnor i alla offentliga rum och i all populärkultur. Det skulle vi alla vinna på. Det är inte vikten av representation av smala kvinnor i sig jag vill kämpa för, utan för subversiva uttryck bland de smala kvinnor vi ser: Kvinnor som begär andra kvinnor, kvinnor med riklig kroppsbehåring, kvinnor som tillåter sig att vara fula, kvinnor som inte är behagliga och kvinnor som bär på andra förtrycksgrunder; rullstolsburna, bruna, trans etc.

Det här inlägget skulle kunna sammanfattas med dessa två påståenden:

1. Det är helt meningslöst att försvara representationen av smala kvinnor i tex populärkulturen med argumentet att vi också behöver få synas eftersom vi också är förtryckta.
2. Det är oerhört viktigt att erkänna att smala kvinnors kroppar ÄR förtryckta på grund av att vi a) är kvinnor, med allt det innebär och b) är en symbol för mannens begär och därmed objektifieras. En strategi mot detta skulle kunna vara att INTE synas i normativa sammanhang inom tex populärkulturen.


onsdag 18 januari 2017

Glitterfeminismens alla nyanser

Jag är glad över alla kloka saker som skrivits om så kallad "glitterfeminism" de senaste dagarna. Många av de feminister som är tongivande på sociala medier har kritiserat de feministiska strömningar som vill göra allt kvinnor tar sig för till feminism. Typ baka bullar, gå i högklackat, fläta håret, ansa muttan osv. Fanny Åström formulerade en bra uppdelning mellan feminism och överlevnadsstrategier, det vill säga mellan subversiva strategier och strategier som går i linje med patriarkatets spelregler men som vi tar till för att orka leva i detta system. Allt vi gör är inte feminism och måste inte heller vara det. Att vilja vara snygg i ett patriarkat och därmed vinna relativ status på de områden där kvinnor premieras är en överlevnadsstrategi.

Samtidigt vill jag nyansera detta. Vi tar bilden nedan som exempel, eftersom just snygga selfies har stått i centrum för debatten (sorry, ids inte länka en massa just nu. Kolla inlägg och instagramflöden hos tex. Cissi Wallin, Lady Dahmer, Fanny Åström mfl.). Jag håller med kritiken i det att det inte går att säga rakt av att snygga selfies är feminism eftersom de är "stärkande" och "ett sätt att ta plats", osv. Men jag tänker att många saker vi gör kan vara flera saker samtidigt.


Om vi tar denna selfie som exempel så tänker jag att den till exempel kan innehålla dessa saker:

- En strävan efter bekräftelse för mitt utseende (överlevnadsstrategi)
- En vilja att claima rätten att vara 35 år, tvåbarnsmorsa och få vräka på på med en massa galet smink (både överlevnadsstrategi och feminism)
- Filter som gör mig mer normsnygg och slät (överlevnadsstrategi)
- En vilja att uttrycka och stå upp för den jag är (feminism)
- Motstånd mot idealen i det småländska bilelbältet där jag växte upp som sa att tjejer ska vara väna och naturliga (feminism)
- En strävan efter att vinna status baserat på utseende (överlevnadsstrategi)
- En strävan att hylla feminina uttryck istället för att nedvärdera dem (både feminism och överlevnadsstrategi)
- Att vilja skita i rådande trender och bara vara sig själv, oavsett om någon man tycker det är snyggt eller inte (feminism)

Lite grovt indelat. Varje selfie kan innehålla sådana här inslag i varierande grad beroende på avsändare, dagsform och annan kontext. Alla måste inte heller hålla med mig i analysen om vad som är feminism och inte ovan, men det är väl en viktig del i det feministiska samtalet?

Ett annat inslag i debatten som jag vill nyansera är det att normsmala kroppar inte kan exponeras i feministiskt syfte. Jag är just nu väldigt intresserad av var gränsen mellan subversiva och konformistiska uttryck går och håller på med research i ämnet inför min kommande masteruppsats. Lady Dahmer skrev något i denna debatt om att det inte är feminism att visa upp normsmala lår med celluliter, vilket jag inte alls håller med om även om jag höll med henne i övrigt. Den kropp som läses som kvinnlig är förtryckt av patriarkatet, smal eller inte. Vi normsmala ska inte tro att vi kan bidra till den kroppspositivistiska rörelsen, men vi kan absolut visa upp våra kroppar i subversiva syften. Jag står fortfarande för att det var en feministisk handling att visa upp celluliterna på mina relativt smala lår i denna blogg. Celluliter anses fult och det strider mot normen att visa upp dem utan att skämmas. Kända kvinnor blir ständigt skammade för celluliter i skvallerblaskor, vilket sänder signaler om att de ska döljas. En tjock kvinna har garanterat en längre startsträcka för att kunna visa upp sina gropiga lår, men det diskvalificerar inte förtrycket mot smala kvinnors kroppar. I feminismens namn måste vi erkänna det som en förtrycksgrund vara kvinna, utan att kräva att fler förtryckande faktorer ska läggas till listan. Det måste räcka, för vad har feminismen blivit annars? Vi måste hålla den tanken i huvudet samtidigt som vi erkänner att det är än svårare att vara BÅDE kvinna och tjock. Om förtrycksgrunden kvinna inte får stå för sig och vara tillräcklig så borde det rimligtvis inte heller räcka att bara vara kvinna och tjock för att få exponera sig i feminismens namn. Då borde alla förtrycksgrunder krävas, såsom mörk hudfärg, gammal, fattig, trans och bärare av ej normfungerande kropp.

Jag tror att vi tjänar kampen bäst genom att hålla dessa perspektiv i huvudet samtidigt och stötta varandra oavsett hur stor eller liten den enskildes kamp kan te sig.

torsdag 15 december 2016

Åh Madonna!

Igår såg jag Madonnas gripande tal då hon mottog priset som Billboard Woman of the Year 2016 och kände hur en säck knöts ihop. Jag växte upp med Madonna som min främsta förebild. Hon var det ultimata rebellen för en liten flicka i det småländska bibelbältet: hon var "för mycket", hon var vulgär, hon var slampig, hon var excentrisk, hon hade ett ovårdat språkbruk och hon var sexuellt utlevande. Några av mina klasskompisars föräldrar ifrågasatte mitt val av förebild när jag i mellanstadiet började permantenta håret, bära solglasögon med strass, hade lila och svarta kläder med spetsar och så småningom började bära mascara. Där och då väcktes min livslånga kärlek för smink och subkulturella uttryck. Jag bestämde mig för att aldrig skamma tjejer som var sexuellt utlevande och att inte lägga band på mina tendenser att vara ful i munnen.



    Madonna uttrycker i talet att hon under sina tidiga år som artist aldrig tänkte i termer av feminism, trots den sexism och misogyni hon möttes av. Jag tänker att få grupper är i så stort behov av feminismen som kvinnliga artister, men att de under lång tid stigmatiserats av av densamma*. Det är svårt att till fullo förstå hur svårt det måste ha varit för en artist som Madonna under åttio- och nittiotalet (då hon var den största), att utstå så mycket hat och förakt i media och i den samtida diskursen om hur kvinnor skulle vara. Detta samtidigt som feminismen inte hade något direkt stöd att ge. Under denna tid präglades det feministiska samtalet kring kända kvinnor om deras förmåga att uppvisa självrespekt och inte falla för frestelsen att behaga patriarkatet och den manliga blicken genom att klä av sig. Kända kvinnor som inte vek ut sig hyllades för att de inte tillät sig att bli objekt. Som om ansvaret för objektifieringen låg hos dem och inte hos de manliga betraktarna!

    På den tiden var inte kvinnliga artister uttalade feminister och jag förstår dem. Ett sådant tillkännagivande hade bara gett dem ytterligare ideal att leva upp till och ytterliga kritiska granskningar. Jag hoppas att kommersiellt framgångsrika kvinnliga artister idag känner av en mer inkluderande och stöttande feminism, Det lär behövas i internets tidevarv. Kvinnor som tar avstånd från feminismen gör det ofta med argumentet att de "inte vill se sig som ett offer". Fy fan vad svårt det måste vara att kombinera den inställningen med en verklighet där du som känd överöses med hot om våldtäkt, glåpord som hora, ryktesspridning kring ditt sexliv, blir kallad ful och så vidare i internets kloaker! När alternativet borde vara en feminism som erkänner det förtryck du utsätts för och organiserar sig för en förändring vi alla gagnas av.

    Madonna berättar i talet om det våld och hat hon utsatts för, inklusive våldtäkten med en kniv tryckt mot halsen. Jag ryser. Det är smärtsamt, men att en artist som just utsetts till årets kvinna av Billboard väljer att prata om detta i ett tal visar på flera saker. Det visar på ett uppdämt behov av upprättelse och ett erkännande för att i över tre decennier ha kämpat i en patriarkal motvind. Det visar också att vi idag, år 2016, befinner oss på en plats där hon kan kräva den upprättelsen i just detta forum, bli lyssnad till och hyllad för sin redogörelse.

    Ända sedan jag tog till mig Madonna som idol under det sena åttiotalet så har jag sett det som självklart att vi kan vara rebeller genom smink, kläder och nakenhet. Det tog mig dock många år att få verktygen att formulera det i ord. Det feministiska samtalet har tack och lov börjat komma dit, efter åratal av bröstaktivism och en våg av kroppsaktivism i sociala medier. Teoretiker som Judith Butler har gett oss verktyg som performativitet och subversivitet, vilket gjort det lättare att förstå flera dimensioner av kropp och kön. Det innebär inte att vi ska förneka de maktstrukturer som finns i hur vi socialiseras som kvinnor eller att vi kan tro att vi har ett fritt val inför den manliga blicken. Det ger oss däremot verktygen att se människan som mångfacetterad och att vi för olika kamper i relation till det patriarkat vi alla måste förhålla oss inför.

*edit: Jag är givetvis väl medveten om hur privilegierade _kommersiellt framgångsrika_ kvinnliga artister är (hallå, resten lever på typ existensminimum). Men att jag själv snöat in på musiketnologi beror på på att de sexistiska och misogyna diskurserna i samhället dras till sin spets inom populärkulturen. Alltså är den normerande, och förändras de normerna så har det verkningar för alla kvinnor.

måndag 5 december 2016

När barn blir politiska slagträn

Jag vill egentligen inte skriva det här. Jag vill inte bidra till att fortsätta debatten där ett barn gjorts till slagträ för rasister och transfober, men skadan är redan skedd. Vi måste rannsaka vad vi bidragit till här och hitta strategier för att värna om den utsattas intergritet i kommande ärenden som liknar detta.

Jag tänker inte dela bilden, men ni har redan sett den. Det söta, bruna barnet med luciamundering i Åhléns reklam, som under helgen utsattes för vidriga attacker av rasister. Att välja en bild på ett barn med brun hudfärg, som dessutom av många lästes som en pojke, att posera som Lucia i företagets julkampanj, torde ha föregåtts av vissa etiska diskussioner. Åhléns visste nämligen mycket väl att bilden skulle provocera den rasistiska pöbeln, som runt jul är extra känsliga för kränkningar gentemot det hemtama och traditionella. När ett företag som Åhléns ändå väljer att använda en sådan bild torde de ha strategier för att värna om barnet och dess integritet. Vi ska såklart inte på förhand vika oss för dem som inte kan acceptera att samhället utvecklas. Vi ska stå upp för representationer som utmanar normer, men med ett sådant beslut följer ett stort ansvar.

Det som hände var att mängder av rasistiska påhopp fyllde kommentarsfältet under bilden på företagets facebooksida. Till sist organiserade sig människor under hashtagen #jagärhär för att bombardera kommentarsfältet med kärleksfulla och positiva kommentarer, där de även hyllade Åhléns för bilden. Mission accomplished för Åhléns! Såhär ser företags kommodifiering av politisk korrekthet ut. Åhléns hade vid publiceringen av bilden kunnat ha avsatt de resurser som krävdes för att rasismen inte skulle få ta plats i kommentarsfältet till att börja med, för att hålla forumet rumsrent och låta barnet slippa drabbas av hatet. Men nej, de skulle ju få så mycket mer uppmärksamhet genom att först låta drevet starta, för att sedan få hela den majoritet av befolkningen som värnar om allas lika värde på sin sida. Detta tillsammans med hyllningar för sin fina insats för mångfald! Först framåt kvällen reagerade Åhléns, rensade upp bland kommentarerna och skrev ett statement om allas lika värde. Detta möttes med hurrarop och tacksamhet.

Låter jag cynisk? Det här fallet är inte på något sätt unikt. Företag gör idag stor business på kommodifieringen av progressiva budskap i sin marknadsföreing, i syfte att bli virala på sociala medier och associerade med godhet. Kom ihåg detta: företagen följer marknadskrafternas villkor. De gör omvärldsanalyser för att se vartåt vindarna blåser för tillfället och utnyttjar sedan strömningar i tiden för att sälja. Deras kampanjer kan visa på positiva tecken i tiden, men är alltid grundade i viljan att sälja - inte godhet!

Bilden på Åhléns Lucia dyker nu upp i alla tänkbara sammanhang där folk vill göra politiska poänger. I memes, i nyhetsartiklar, i krönikor. Kan vi inte enas om att låta barnet slippa vara politiskt slagträ mer nu? Kan vi istället försöka bidra till att ett brunt barn som kan läsas som pojke bara kan få vara en fin Lucia?